Om omskärelse

Får integrationsministern Erik Ullenhags nyhetsbrev, i det kan man läsa att:

Frågan om manlig omskärelse ska vara tillåten eller inte är precis som debattörerna för fram självklart principiell. För de judar och muslimer som låter omskära sina barn är det en del av den religiösa och kulturella övertygelsen. Det handlar för många om att ha tillhörighet till den grupp man identifierar sig med. Ett förbud skulle således kunna uppfattas vara ett ingrepp i religionsfriheten. Avgörande för mig är att kravet på att manlig omskärelse ska förbjudas nästan aldrig förs fram av män som själva är omskurna. Om det vore så att många som är omskurna uppfattade detta som ett övergrepp när de blivit vuxna skulle saken komma i ett annat läge. Men jag är inte beredd att ta initiativ till lagändringar som innebär att majoritetssamhället ska berätta för judar och muslimer att de har drabbats av övergrepp när de själva inte uppfattar att deras rättigheter är kränkta.

Gav mig inte in i diskussionen om omskärelse (DN debatt osv) men det får vara nog med den skakiga argumentationen, i synnerhet när den kommer inifrån mitt eget parti. Argumenten för manlig omskärelse från Ullenhag är således två:

- Ingen (enligt Ullenhag, men han behöver inte leta länge efter de som inte ville ta del av traditionen se ex här, här och här, här) klagar.

- Det är ett ingrepp i religionsfriheten och den kollektiva självidentifikationen.

LUF:s åsikt (punkt 42 i handlingsprogrammet) är:

Omskärelse av barn av religiösa eller kulturella skäl inkräktar på deras integritet och självbestämmande. Dock bör det givetvis vara tillåtet då en myndig person själv fattat beslutet att få en omskärelse samt på omyndiga av medicinska skäl.

Vi skiljer oss från Folkpartiet i den här frågan av en rad anledningar motiverade på liberal grund:

- Religionsfriheten är inte en i ett vakuum existerande rättigheter. Det är en positiv rättighet som vägs mot andra negativa friheter. I det här fallet alla barns rättighet att slippa permanenta fysiska ingrepp som inte kan göras ogjorda.

- Ingreppet är irreversibelt. Förhudsrekonstruktion är komplicerat, dyrt och får inte alltid avsedd verkan (att alla nervändar återkommer).

- Att som Ullenhag mena att ingen klagar är problematiskt. De som hörs och propagerar för en tradition är knappast de som främst upplever sig som drabbade. Den grupp som är drabbad är troligtvis den som är mest tyst i debatten. Rättigheter är ingen popularitetstävling, det är inte ens en majoritetsfråga. Vi kränker inte rättigheter för att det finns en majoritet för det, det är därför det kallas okränkbara rättigheter. Det borde en liberal, om någon, försvara.

- Ingreppet är permanent. En myndig man kan inte utan stora svårigheter gör ingreppet ogjort och därför skiljer sig ingreppet från exempelvis ett dop (bara att träda ur kyrkan), namngivningsceremoni, religiös ritual etc.

- Ingreppet gör att individen introduceras till en religion. Detta är svårt att inte acceptera, föräldrar bör ha möjligheten att uppfostra barn i en religion. Men det är en introduktion utan exitmöjlighet. Om barnet senare, eller i myndig ålder önskar lämna religionen (Islam eller Judendom) då kan detta inte göras helt. Omskärelsen kommer finnas kvar som en permanent koppling till en religion som den omskurne inte kan ta bort. Religionsfrihet är även friheten att slippa en religion.

- Omskärelse för myndiga för ickemedicinska syften bör vara en rimlig kompromiss. Vi har 18-årsgräns för exempelvis tatueringar och en omskärelse har en liknande funktion, det är ett i princip permanent ingrepp på kroppen. Religioner är inte permanenta ting. Såväl islam som judendomen är satta i permanent förändring och en majoritet av förändringarna och tolkningarna inom religionerna är anpassningar till moderna rättssystem. En förändring av seden kring omskärelse vore en vettig kompromiss med den liberala individsyn som dominerar i Sverige och som ger barn en grad av autonomi som bör vara gällande för alla i Sverige.

- Religioner och kulturer är inte permanenta och statiska. Att mena att något inte bör röras för att det är en genuin och autentisk tradition är ett djupt problematiskt påstående. Det existerar inget orört och autentiskt, genom att påstå det reproducerar man i själva verket en version av en religion eller kultur. Man skapar religionen genom att påstå att en viss version är den viktigaste.

Jag noterar även att statsvetaren Andreas Johansson Heinö är ute och försvarar de som vill ha kvar omskärelse. Han menar att argumentationen är populistisk och lutar sig främst mot två argument, ingreppet sker inom en kulturell kontext och det kan jämföras med medicinska ingrepp såsom tandställning. Båda argumenten är tveksamma.

Tandställning existerar inom en kulturell kontext förvisso men genomförs i en ålder då barnet kan tacka nej till ingreppet. Jag fick det alternativet. Det är inte heller ett ingrepp som tar bort eller lägger till något. En estetiskt tilltalande tandrad måste nästan alltid ordnas tidigt i ett barns liv, annars går det inte att göra senare. Samma gäller inte för omskärelse, den kan göras vid valfritt tillfälle senare i livet. Och ja, omskärelse existerar inom en kulturell kontext, den svenska som existerar i samklang med en rad andra kulturella kontexter, vad som utmärker denna samexistens är en kritisk dialog. I det här fallet krockar en långt gången och enligt mig civiliserad och liberal idé om barns autonomi och möjligheter att ha inverkan på livsavgörande val och en uråldrig religiös praktik som bör anpassas för att fungera ihop med en negativ religionsfrihet.

Jag blir alltid förvånad och lite provocerad när liberaler gör undantag för vissa praktiker, vissa religioner i vissa situationer. Liberalismens kärna är inte någon buffé där man kan välja bort vissa bitar om någon protesterar högljutt. Omskärelse är en sådan fråga där detta konstant sker. Jag vill inte förneka någon sin religion, men vi måste väga det kollektiva behovet av kulturell och religiöst självbestämmande mot det eventuella valet att barnet eller den fullvuxna individen inte vill ha något med de religiösa praktikerna att göra.

I själva början på en bok jag tycker att Ullenhag och Johansson Heinö borde läsa (eller läsa om?), Culture & Equality av Brian Barry finns ett fantastiskt litet citat av Walt Whitman:

On equality - as if it harm´d me, giving other the same chances and rights as myself - as if it were not indispensable to my own rights that others possess the same. (Leaves of Grass)