2011-03-01

Att planera eller inte planera

Min vän Johannes är inte bara klok som en bok han är även snart färdigutbildad samhällsplanerare. I en konversation på Facebook uppmärksammar han mig på ett ordentligt fel jag begår i min Yimbykrönika. Detta fel uppmärksammas även i flera av kommentarerna till inlägget.

En av teserna jag idealistiskt driver är att det existerar ett motsatsförhållande mellan att planera och inte planera stadsbyggnad. Implicit i detta motsatsförhållandet är att det antingen är kommunen som planerar eller civilsamhället, representerat av marknad, enskilda aktörer, föreningar. Johannes skriver:
Det jag menar är att de områden du lyfter fram som goda exempel är lika strikt planerade som de du lyfter fram som dåliga exempel, om inte mer till och med. Typ hela Majorna till exempel är mer eller mindre en och samma persons verk, Liljenberg eller nåt sånt, som var stadsbyggnadsingenjör då det begav sig. Idag outsourcas oftast skapandet av detaljplanen från stadsbyggnadskontoret till privata aktörer, de ritar vad de vill bygga och sen får politikerna sätta sin stämpel på det och vi får lindholmen eller nya stora torp som ett brev på posten. Som vissa av kommentarerna tog upp på yimby så är enskilda ekonomiska intressen inte alltid förenliga med stadsmiljön vi vill ha, vilket i sin tur försämrar den totala ekonomiska dynamiken.
Merparten av idéerna i krönikan står jag fast vid: jag vill se att människor i boendemiljöerna får stora möjligheter att påverka sin närmiljö. Vad gäller motsatsen mellan planering eller frånvaron därav får jag revidera mitt perspektiv. Det är uppenbart att det oavsett kommer planeras ordentligt, frågan är bara vem som står bakom planeringen.

I min önskan efter att förändra mycket av det som jag menar gått snett med byggandet i Sverige under senare tid har jag kommit att luta mig på slutsatsen att det är en ohelig allians av politiker och byggherrar som står bakom debaclet. Det är mer än naivt att tro att om politiker togs bort från den ekvationen så skulle allt omedelbart bli peachy. Alla aktörer, vare sig de är privata byggherrar eller politiker har potential att komma med korkade eller goda planer.

3 kommentarer:

  1. Bra skrivet! Jag tror nyckeln är att planera för flexibilitet, och inte ha för rigida och ensidiga planer. Om ett område är fleibelt planerat, som Majorna t.ex., så finns större frihet för de enskilda initiativen (småbutiker etc). Det är den ensidiga planeringen som är problemet, oavsett om det är big politics eller big bizninz som står bakom.

    Man lägger in en enda möjlig lokalisering (någon enstaka liten lokal) och omöjliggör verksamheter i resten av området (lägenheter eller förråd i gatuplan).

    Bättre då med mer generella och fria planer: "Bygg hur ni vill, bara det går att få in en lokal i botten och huset sitter ihop med trottoaren och husen bredvid."

    SvaraRadera
  2. Precis!

    Med den typen av mer flexibelt byggande då finns dessutom möjligheten att låta civilsamhället (i bred bemärkelse) göra det mesta av stadsdelen. Jag vill ändå tro att livet i stadsdelen byggs upp av summan av näringsidkare, boende, föreningar etc.

    SvaraRadera
  3. Gôtt Adam! Kan bara hålla med dig och Johannes. Planer som är tydliga i sin struktur med flexibla i det lilla torde främja alla de kvaliteter som jag tror vi alla, invånare, näringsidkare osv eftersträvar. Samt möjliggör en variation i alla led. Arkitektur, byggande, verksamheter, upplåtelseformer, social klass och etnisk härkomst osv.

    SvaraRadera

 
Blogg listad på Bloggtoppen.se