SD och framtiden

Jag har nu låtit valresultatet smälta in, under en vecka har jag med ena ögat läst den hord av SD-analyser som trillat in. Vissa är bra, vissa betydligt mindre bra. Vad har de gemensamt? De kommer i elfte timmen. Nu kommer min i tolfte. I stora drag är det samma tema som jag kört under hela våren där jag argumenterat för att många har haft fel taktik för att hantera SD:s inträde i det offentliga samtalet.

Det största hotet mot ett öppet och demokratiskt samhälle är inte ett perifert parti på 5% som är nationalistiskt och främlingsfientligt. Betydligt värre saker har hänt demokratier. Jag är helt övertygad om att SD:s inflytande i riksdagen kommer vara obefintligt. Det största hotet mot ett demokratiskt samhällsklimat är däremot svaret på uppfattade hot , såväl overkliga som verkliga.

Jämför med terrorism: det är inte terrorismen i sig som är det största hotet mot liberala och demokratiska institutioner eller majoriteten av alla samhällsmedborgare. Det är de svar på terrorismen som urholkar liberala principer som rättssäkerhet, yttrandefrihet och föreningsfrihet som är det främsta problemet. Öppna demokratier kommer överleva hotet från terrorismen, men kommer de överleva motmedlet? På samma sätt kan paradoxalt nog fel bemötande av SD vara det största problemet i nuläget: fördummande av den offentliga debatten, politiskt våld, bristande självsäkerhet från etablerade partier och fokus på fel frågor som i slutändan gör SD större.

Den senaste veckans aktioner och manifestationer mot SD uttrycker i sig något vackert: att vi värnar pluralistiska samhällen och vill ha ett öppet land där nationalismen hålls stången. Problemet är att manifestationerna inte kommer nå önskad verkan. Om man ser till en av tre kommuner där SD faktiskt minskade rejält i detta val så får man en helt annan bild av hur SD ska bekämpas. I Landskrona kommun normaliserades SD, men inte normalisering i meningen att deras åsikter blev salongsfähiga. Ingen av deras kärnfrågor fick något gehör, motståndet var kompakt. Istället släpptes de in helt och hållet i kommunens arbete och tilläts bli lika "normala" och dammiga som alla andra partier i kommunen. Snabbt försvann nyhetens behag när väljarna insåg att SD inte var något mystiskt outsiderparti med nycklarna till himmelens portar.

Tiden för symboliska opinionsyttringar, kastande av prylar, glåpord och tomma klyschor är över. Vi vet alla att 95% av Sveriges röstberättigade gillar olikhet. Vi behöver inte en pin för att påminnas om det. Vill vi däremot göra SD:s tid i riksdagen till en historisk fotnot är det helt andra metoder som behövs.

Men kom SD in för att fler debatter inte togs? Flera verkar vara av den åsikten, bland andra Alice Teodorescu, Markus Uvell samt Johan Lundberg och Paulina Neuding. Deras linje (något förenklat) är att man inte vågat diskutera problemen med invandringen som uppstått i Sverige.

Men är det verkligen så? Den problematiska integrationspolitiken har inget annat än kritiserats de senaste åren. Multikulturalismen som politisk idé är på alla andra ställen än postkolonialt anstrukna universitetsinstitutioner helt död. Det är ingen som ifrågasätter faktumet att invandring kan vara problematisk, men överlag - och på sikt - främst positiv. Folkpartiet har länge drivit en integrationspolitik som tydligt deklarerar att det både finns problem men att det även finns en rad outnyttjade lösningar på integrationens problem.

Men linjen att vi vinner bara vi vågar debattera (som jag i huvudsak stödjer!) förutsätter även att de 5% av väljarna som röstade på SD per automatik kommer inse sitt fel när liberaler och socialister samt konservativa börjar diskutera integrationsfrågor. Argumentationen från ovan nämnda personer förutsätter att rationella väljare alltid gör informerade och rationella val när det kommer till policybeslut och de konsekvenser som följer. Jag är inte helt övertygad, troligtvis kommer det finnas människor som hatar invandring oavsett hur bra människor integreras. Det betyder givetvis inte att vi inte ska förhindra att fler söker sig till SD, vi måste däremot vara realistiska med vilka möjligheter en fördomsfri och öppen debatt om integration och invandring ger.

Kanske var det oundvikligt att SD skulle komma in i riksdagen. Det finns ett visst utrymme för främlingsfientliga partier. Väljarbasen alltid funnits där, den har helt enkelt inte kanaliserats till ett tillräckligt välfungerande parti. Sverigedemokraterna är inte Ny Demokrati, det är ingen omogen och halvt färdigbyggd partiapparat vi har att göra med.

Hur bör liberaler agera? I stor utsträckning delar jag Uvells analys om varför SD fått såpass mycket utrymme i samhällsdebatten. Att diskutera krockar mellan kulturer, religioner och idéer om medborgarskapet borde vara naturligt och nödvändigt - helt oavsett SD. Tyvärr har debatten om dessa ämnen först på senare tid börjat mogna, kanske är det därför som SD uppfattats av många som både sättare av agendan men även de som besvarar frågor om invandring bäst.

Invandring är inte och har aldrig varit helt okomplicerad. I synnerhet kombinationen mellan välfärdsstaten och invandringen kan under fel förutsättningar vara problematisk. Detta ställer dubbelt krav på de politiker som både vill ha fri rörlighet och någon form av välfärdsstat. Uppenbart är att många har svikit i sina förklaringar. Man kan inte bara stå för en human och rättighetsbaserad asylpolitik och fri arbetskraftsinvandring och tro att loppet är vunnet. Att övertyga väljare om hur man tänker sig ett land utan extrem etnisk segregation och splittring är centralt. Vi kan börja med att diskutera integrationen och dess allvarliga problem utan att anamma SD:s problemformuleringar. Genom att initiera integrationsdebatter har man möjligheten att både formulera problembilden och lösningarna. Som sagt ovan tror jag inte att det kommer övertyga alla SD:s väljare, däremot kan vi kanske undvika att de blir särskilt många fler.

Idéerna ovan är främst lösa tankar på vad som gick snett, egentligen för en lång tid sedan. Jag säger mig inte sitta inne på någon magisk lösning. Inte heller är det säkert att jag har rätt. Jag är främst intresserad av att bekämpa de idéer som gör att SD får fortsatt existensberättigande. Kanske har vi övriga partier en möjlighet att påverka detta, kanske inte. Det är värt ett försök. Min och LUF:s strategi har under hela året varit att ta debatter mot SD, såväl sakpolitiska som ideologiska. Detta kombinerat med att vi har varit förberedda på integrationsdebatter som kan uppstå tror jag var en enkel och välfungerande strategi.

Paniken inför SD har inte varit bra för den svenska offentligheten eftersom den på sikt minskar möjligheterna att faktiskt bekämpa den främlingsfientlighet som ligger till grund för SD och som är det huvudsakliga problemet. Kanske innebär den kommande mandatperioden ett förändrat förhållningssätt till hur vi ska bekämpa främlingsfientligheten i Sverige? Jag är ändå hoppfull, och framförallt: inte särskilt rädd för SD.