Satt i helgen och läste lite gamla tidskrifter. Bland annat råkade jag på Judisk krönika - en för övrigt fortfarande utmärkt tidskrift - och dess aprilnummer från 1993. I numret finns en intervju med Leonard Cohen. Jag citerar nedan den sista delen där Cohen argt angriper europas vänsterintellektuella:F: Bland många europeiska intellektuella har staten Israel förlorat sin trovärdighet. Kan dagens verklighet skapa en ny förståelse för Israels ställning?Skulle vi kunna få fler av Cohens kaliber och färre av den vidriga Mikael Wiehetypen? För övrigt spelar Cohen i både Göteborg och Stockholm i augusti.
C: Judarna struntar i det. Eller rättare sagt: israelerna struntar i det. Israelerna har ingen anledning att förlita sig på att den europeiska humanismen skall försvara deras liv och deras stat. Staten Israel vilar på den grundläggande övertygelsen om att ingen är beredd att försvara judarna, ingen annan än judarna själva. Judarna i Israel har för länge sedan givit upp om alla försök att få förståelse och stöd av de europeiska intellektuella. Som för övrigt är horor.
F: Vad menar du med det?
C: Europas intellektuella vänster är en samling prostituerade. De har förrått nästan varenda god idé de har råkat på. De stödde Mao Zedong och de stödde Stalin. Ingen kan kan känna sig uppmuntrad att grunda försvaret av sitt liv och sitt land på den europeiska intelligentsian. Jag kommer ihåg människor som sa att Mao Zedong hade lösningen på USA:s problem. Europas och Amerikas intellektuella har intagit de mest ohyggliga ståndpunkter. I tre generationer var de villiga att köpa Stalins propaganda. Europas intellektuella vänster har ett uselt stamträd. Framväxten av dagens extremistiska rörelser måste också ses i samband med de europeiska intellektuellas fullständiga fiasko. De har inte lyckats ställa ett sunt och tilltalande försvar för humanismen på fötter. Hur lång tid tog det inte innan det franska kommunistpartiet gjorde bankrutt? Det var bara för ett par år sedan. Jo, Ronald Reagan hade rätt! Den sovjetiska kommunismen var en fruktansvärd diktatur. Alla var beredda att försvara slakten på oskyldiga några hundra kilometer bort. Ingen lyfte ett finger. Ingen ville tänka tanken. Den som vågade göra det stämplades som kommunisthatare och krigshetsare. Men "krigshetsarna" hade rätt. Reagan hade rätt Sartre hade fel.
Jag jämförde här den polske legenden Jacek Kaczmarski med Wiehe och konstaterade:Frågan är ens om jag har mage att jämföra Kaczmarskis djupt empatiska och solidariska livsverk med exempelvis Mikaels Wiehes ryggradslösa och tveksamma inställning till demokrati. Klart är att samtidigt som trubadurer som Kaczmarski med föredömlig tydlighet bakom järnridån förstod 1900-talets bittra sanningar satt Wiehe och drömde sig bort till revolutionens gröna ängar.För så är det. Vänstern har ett uselt stamträd som hålls vitalt genom fortsatt stöd till tveksamma regimer som Kuba och Venezuela. På senare år har även undfallenheten mot religiös extremism och vurmen för kollektiva rättigheter gjort vänstern medskyldig till ett fruktansvärt förvägrande av grundläggande rättigheter för många människor.
Med ena handen säger man sig vara progressiv och humanistisk, med andra handen associerar man sig med människofientliga diktaturkramare. Temat är något Johan Lundberg anknyter till i en vansinnigt viktig artikel i senaste Axess:
En konsekvens av den wirténska kartan över vad som är önskvärt och icke-önskvärt är givetvis att det på sikt riskerar att utgöra ett reellt hot mot demokratin, när man såsom extremism underkänner en betydande del av opinionsbildare med liberala, liberalkonservativa och kulturkonservativa idéer, det vill säga människor med åsikter som ideologiskt harmonierar med de flesta svenska riksdagspartier. Alltmedan man som rumsrena betraktar skribenter som har åsikter gemensamt med extremistiska organisationer längst ut på höger respektive vänsterkanten, organisationer med ideologiska kopplingar till rörelser som i sin tur misstror den västerländska upplysningstraditionen och den representativa demokratin
Inlägg
7 kommentarer: