Just nu: mer hopp än förtvivlan

Den som följer med i Israel/Palestina-konflikten och känner dess historia är mer än luttrad. Trots fagra löften om fred och en tvåstatslösning visar sig hindren alltid vara oöverstigliga, av endera anledningen. Bristande vilja från de styrandes håll, protester och attacker från extremister eller en allmän känsla av uppgivenhet. Den som hoppas på en fred mellan israeler och palestinier är van att bli besviken.

Idag tog parterna, under ledning av USA, nya tag för att få ett slut på konflikten. Benjamin Netanyahu och Mahmoud Abbas träffade tillsammans Hillary Clinton i Washington för att inleda nya förhandlingar. Målet är ett fredsavtal om ett år.

Nästan alla är överens om vad som krävs för att ens kunna ta några steg på vägen dit: att Israel erkänns som en legitim statsbildning, att bosättningarna på Västbanken stoppas och att palestinier inte i lika stro utsträckning hindras och begränsas av kontroller och gränspassager. Att tro på ett fredsavtal redan om ett år är nog att vara optimistisk i överkant, men nyckeln till en långsiktig lösning är att undan för undan normalisera relationerna mellan de två folken.

Det kanske främst vapnet är mer normala handelsförbindelser. Om det blir lönsamt att samarbeta är det få som inte kommer försöka göra det. Ekonomiska incitament fungerar - money talks. Det gäller såväl Västbanken som Gaza. Alla behöver inte älska alla, men sådana incitament tenderar att öka toleransen. De flesta förstår att det är dumt att vara fientligt inställd mot affärspartners.

Trots historien har att berätta kan jag ändå se det framför mig: två stater sida vid sida. Varor och människor som passerar gränserna, skolbarn som lär sig det andra landets språk och kultur, och politiker som skakar hand och ler glatt.

Helt enkelt det som människor av naturen gör, när inte extremister förstör.

På samma tema: Expressen, SvD, DN, Aftonbladet.

Framgångsrik självsäkerhet

Att vända Reinfeldt upp och ner och tycka att han är megafel är tydligen inget som gör att människor får positiva känslor för de rödgröna. Sex av tio väljare tror att Alliansen vinner valet, och de LO-medlemmar som tror att den sittande regeringen vinner är nästan dubbelt så många som de som tror att de rödgröna gör det. Synovates Nicklas Källebring slår huvudet på spiken när han säger att den sida som framstår som mest självsäker också är den som de flesta tror kommer vinna. Och att tycka att motståndarna är dunderdumma och helsjuka är knappast något som tyder på tillit till att den egna politiken är tillräckligt bra att vinna val på.

En annan intressant sak med mätningen är att många miljöpartister tror att de borgerliga vinner, medan de flesta vänsterpartister tror att de rödgröna vinner. Vilket vid närmare eftertanke inte är så märkligt. Ett problem för många som skulle kunna tänka sig att rösta på S eller Mp är att det även innebär en röst på V, och det är förmodligen ett problem som V av naturliga skäl helst inte vill tänka på.

På samma tema: SvD, Expressen, Lotta Olsson, Mina moderata karameller

Skamligheter i Europa

Man skulle kunna tycka att Europa borde ha lärt av sin historia när det gäller förföljande av människor på grund av deras bakgrund eller tillhörighet till en viss grupp. Men att döma av romernas situation i Europa är så definitivt inte fallet. Runt om i Europa pekas människor på grund av att de råkar vara romer ut som potentiella brottslingar, och anses därmed kunna tvångsutvisas. Man kunde tro att idéer om att icke önskvärda egenskaper skulle kunna sitta i blodet tillhörde en svunnen tid i länder som Frankrike, men icke.

Att frågan om romernas situation nu uppmärksammas är verkligen på tiden. Att det i dagens Europa finns många människor som diskrimineras på grund av sin tillhörighet till en viss folkgrupp är något det länge varit tyst om. En av få svenska politiker som uppmärksammat situationen är EU-minister Birgitta Ohlsson, som inte varit sen att påpeka det skamliga i att ledande europeiska politiker talar om romer som om de inte vore vatten värda.

Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström arbetar nu för att EU ska lägga mer resurser och arbete på att förbättra romernas situation. Att romer förtrycks i Europa är en angelägenhet för hela EU, inte endast för de länder där förtrycket äger rum.

På samma tema: Cecilia Malmström, Allehanda, Magnus Krantz

Det rödgröna valmanifestet, del 2

På välfärdsområdet blandas flosklerna med rent korkade och skadliga förslag. Man vill ”föra en kamp mot klyftorna” i ett land med en av världens mest sammanpressade inkomststrukturer. Sjukförsäkringen ska vara ”anständig” (140 förtidspensionerade om dagen, som under regeringen Persson, i världens friskaste land – är det vad man menar är anständigt?).

Ett tydligt besked under presskonferensen är att gräddfilerna i vården ska tas bort, och man ska inte längre kunna köpa sig förbi köerna i vården med en privat sjukförsäkring. Detta trots att förekomsten av privata försäkringar snarare är ett tecken på att vården inte fungerar som den ska. De gör att vårdens resurser utnyttjas effektivare. I de rödgrönas värld är det viktigare att alla står i samma kö, än att köerna kortas. Antalet närakuter ska ökas, meddelar man. Samtidigt motsätter sig Socialdemokraterna i Stockholm vårdvalet, som just har ökat antalet vårdinrättningar kraftigt. Man vill också riva upp lagen om etablering för vårdbolag. Alltså: Valfrihet är bra - så länge det är staten som väljer åt dig.

I skolan vill man öka lärartätheten. Samtidigt kritiserar man regeringen för dess förslag på skolreformer och förändringen av lärarutbildningen. Om det idag är ungefär en sökande per plats, och intagningspoängen är så låga, hur klokt är det då att vilja anställa 6 000 nya lärare? Det ser fint ut på papperet, men vad svenska skolan behöver är kvalitet. Det är uppenbart att väljarna, med rätta, har betydligt större förtroende för Alliansen än de rödgröna i denna avgörande fråga.

40 000 nya bostäder om året ska byggas om de rödgröna vinner valet. Det verkar som att de hämtar sin inspiration från något som börjar på ”miljon” och slutar på ”programmet”. Återigen hemfaller man åt planekonomiskt tänkande. Men vad bostadsmarknaden behöver är färre regleringar, inte fler. Den måste bli friare, inte mer kontrollerad. Lindrigare byggkrav och mer marknadsmässiga hyror är vägen att gå, vilket Oslo är ett bra exempel på.

Trots att klimatområdet lyfts fram som ett av de tre viktigaste är det inte mycket till förslag som Maria Wetterstrand redovisar. Sverige bör förespråka att EU:s utsläpp av växthusgaser sänks med 30 procent till 2020, oavsett vad övriga länder gör. Lite märkligt är att kravet kommer från ett parti som vill gå ur EU och ett annat som knappast uppskattar att vara med. Hon klagar på regeringen för att Sverige riskerar att halka efter i klimatarbetet. Här är det tydligt vilket block som för en realistisk politik, både vad gäller energi och klimat. Kärnkraften står för nästan hälften av elproduktionen och dess klimatpåverkande utsläpp är försumbara. Med de rödgrönas politik kommer vi om några år vara tvungna att importera rysk gas eller tyskt brunkol.

Statsvetaren Jenny Madestam beskrev inför presskonferensen de rödgrönas läge som att ”vinna eller försvinna”. Det märktes att partiledarna och språkrören var mycket pressade. Stämningen var inte särskilt god, och irritationen var märkbar när det var dags för frågor. För de som hade hoppats på något kraftfullt som hade kunnat vända de rödgrönas nedåtgående trend blev det en besvikelse.

De rödgrönas valmanifest känns lika häftigt som Marx uttryck ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” - vilket Mona Sahlin reciterade i början av presentationen. Det vill säga inte särskilt häftigt alls.

På samma tema: SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, Annie Johansson, Makthavare, Den hälsosamme ekomisten, Magnus Andersson, Pophöger, Pär Gustafsson, Christer Nylander.

Det rödgröna valmanifestet, del 1

Knappt tre veckor före valet presenterar den rödgröna oppositionen sitt valmanifest. Mona Sahlin inleder presskonferensen med att gång på gång betona vikten av jämlikhet i samhället. Enligt henne är det just jämlikheten som gjort Sverige så rikt och framgångsrikt under 1900-talet. Det är det som ”byggt välfärdslandet Sverige”. Hon berättar också om de tre frågor som de rödgröna prioriterar särskilt: jobben, välfärden och klimatet. Varje parti får med sin hjärtefråga i manifestet.

Vad är det då oppositionen har att erbjuda väljarna? (Mona Sahlin kallar faktiskt manifestet ”ett rödgrönt erbjudande”). Det är mycket floskler och saker som låter fint, men det riktigt intressanta är vilka skarpa krav trion har. Om vi tar den första prioriterade frågan, jobben, vill man som mest omfattande förslag skapa 100 000 nya jobb och utbildnings- och praktikplatser. Man kunde tro att AMS-politik av gammalt snitt var daterad, men tydligen inte. I stället för en politik för fler nya och växande företag, och därmed fler riktiga jobb, tar man till den stora planekonomiska släggan. Ett bekvämt sätt att dölja arbetslösheten, men något som tar resurser från det som borde prioriteras.

De rödgröna (eller snarare Miljöpartiet) ska ha beröm för att de vill halvera restaurangmomsen, vilket skulle skapa jobb i en bransch där särskilt många invandrare och ungdomar arbetar. Berömvärt är också förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag. Samtidigt rimmar det mycket illa med att man vill avskaffa Rut-avdraget av rent ideologiska skäl, trots att det ger liknande positiva effekter. Uppenbart är att de rödgröna vägrar inse att stelheten på svensk arbetsmarknad missgynnar vissa grupper starkt. Lars Ohly vill ytterligare stärka det redan mycket starka anställningsskyddet med dess utträngningseffekter.

Bland de mer kostsamma förslagen finns en 100-miljarderssatsning på järnvägsnätet samt satsningar på höghastighetsbanor. Peter Eriksson säger att ”det finns inget egenvärde med att vi ska köra med långsamma tåg”. Inte heller finns det något egenvärde med snabbtåg, om det inte är samhällsekonomiskt lönsamt. Sådana investeringar ryms knappast inom budgetramarna.

Förmögenhetsskatten, eller ”skatt på förmögna” ska återinföras, av ren och skär populism får man anta. Forskningen var enig om att skatten var skadlig för svensk ekonomi, och därför avskaffades den. Den drog in små summor till statskassan, samtidigt som många gånger fler investeringsvilligt kapital drevs ur landet. Det vill de rödgröna tillbaka till.

På samma tema: SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, Pophöger, Magnus Andersson, Annie Johansson, Den hälsosamme ekomisten, Makthavare, Pär Gustafsson, Christer Nylander.

Danska överdrifter

Den svenska demokratin är i fara och Sverige ett u-land när det gäller yttrandefrihet, anser danska politiker. Anledningen till påståendena är tv4:s val att inte sända Sverigedemokraternas valfilm, innehållande en pensionär jagad av burkaklädda kvinnor. Visserligen är tv4:s påstående att filmen skulle utgöra hets mot folkgrupp knappast troligt, och förmodligen har filmen fått mer uppmärksamhet nu än vad den skulle fått om den sänts.

Fast det faktum att tv4 själva bestämmer vad de vill sända kvarstår. Och oavsett vad man tycker om beslutet, är det på det hela taget mycket märkligt att tv4:s agerande orsakar sådan oro bland danska politiker gällande tillståndet för den svenska demokratin. Om det är någon demokrati som det finns anledning att oroa sig för mer än den svenska så är det den danska, med en regering som styr med stöd från det antidemokratiska och främlingsfientliga Dansk folkeparti.

Att svenska medier skulle försöka hålla Sd utanför den svenska politiska debatten, vilket Anne-Marie Dohm vid Danmarks medie- och journalisthögskola påstår, är en uppfattning som endast kan finnas hos den som inte är särskilt insatt i den svenska debatten.

Teori och praktik

Det är något med praktiska kunskaper som Socialdemokraterna har svårt för. I det gamla arbetarpartiets Sverige ska alla bli högskolebehöriga - att i stället välja att satsa på praktiska ämnen duger inte. Och att döma av de rödgrönas valmanifest, som presenteras idag, är det en inställning som inte har ändrats. Om de rödgröna vinner valet ska högskolebehörighet även i fortsättningen vara obligatoriskt att läsa in för alla gymnasieelever.

Alla elever ska ha chans att bli högskolebehöriga, oavsett vilket gymnasieprogram de går. Men de bör inte vara tvingade till det. I oppositionens värld är högskolebehörighet det enda som räknas, med resultatet att skoltrötta elever hoppar av gymnasiet för att de tvingas läsa så mycket teori. Om det är valfritt att läsa in högskolebehörighet kommer det säkert finnas elever som väljer att inte göra det och som sedan ångrar att de inte gjorde det. Men i sådana fall kan de göra det i efterhand. Och att en del elever får lägga något extra år på att läsa in högskolebehörighet är väldigt mycket bättre än att stora grupper unga människor hoppar av gymnasiet för att de inte vill läsa så mycket teori så att de kan bli akademiker.

De rödgrönas inställning tycks till stor del bottna i en svag tilltro till unga människors förmåga att fatta bra beslut. Om en elev väljer att satsa på en yrkesutbildning som inte ger högskolebehörighet, anser de rödgröna att valet troligen beror på att denne vill ta den enkla vägen och slippa undan teoretiska studier. Om man litar på att även unga människor har förmåga att göra kloka och självständiga val, är nog en mer trolig förklaring att valet grundar sig på intresse för yrket ifråga och är tämligen väl avvägt.

På samma tema: SvD, Allehanda, Ravenna, Gerdaus.

Integriteten får inte glömmas bort

Under sommaren 2008 var integritet ordet på allas läppar. FRA-debatten pågick som allra mest intensivt, både i riksdagen, och utanför den; på torg, bloggar och i sociala medier.

En av konsekvenserna var en välbehövlig debatt om integritet i allmänhet och i synnerhet statsmaktens verktyg att övervaka medborgarna. Sedan den 9/11 har demokratiska stater världen över infört lag på lag som ger ökade befogenheter till statsmakten. Det är en mycket farlig utveckling, som liberala krafter bör bekämpa. Att integriteten var en viktig fråga för de svenska väljarna visade sig våren därpå, när Piratpartiet tog två mandat i EU-parlamentet.

Sedan dess har integritetsdebatten avtagit allt eftersom. Vad många (däribland mig) trodde då – att FRA skulle förfölja Alliansen in i valrörelsen – har inte alls inträffat. Som vanligt är det jobben, välfärden och den ekonomiska situationen som prioriteras av väljarkåren. Integriteten har fallit bort från dagordningen. Det är synd att den inte debatteras så mycket som den borde. Det är trots allt en fundamental liberal fråga. Varje individ bör ha rätt till sitt privatliv, och rättighetsinskränkningar ska endast ske om det finns mycket starka skäl till det.

FRA-debatten satte också fokus på många andra frågor som är viktiga ur integritetssynpunkt. Det gällde bland annat IPRED-lagen, Acta-avtal och data- och telelagringsdirektiv. Alla lagförslag som antingen har sin grund i den övervakningshets som följde på terrordåden 2001 eller i den strid mot fildelning som förs av bland andra film- och musikbranschen. Nu senast var det SWIFT-lagstiftningen, som skulle innebära överföring av bankdata mellan EU och USA. På grund av bristande integritetsskydd förkastades förslaget av Europaparlamentet, men vi har knappast sett det sista av varken det SWIFT eller liknande förslag.

En diskussion kring den personliga integriteten måste alltid föras om vi ska kunna förhindra ett samhälle präglat av mer övervakning och kontroll. Som liberal ska man misstro staten. Det kan handla om lagar liknande de ovan nämnda, ”frivilliga” drogtester av skolungdomar eller Polisens arbetsmetoder. Är det till exempel rimligt att filma alla män vid ankomst till hamnen efter en kryssning, efter att en våldtäkt anmälts ombord? Eller att man massinkallar unga män för DNA-prov för att kunna spåra sexbrottslingar. Att värna sin integritet och tacka nej till det ”frivilliga” testet är inte lätt, eftersom att inte infinna sig kan leda till misstanke – vilket Polisen själva också säger. Paradoxalt, minst sagt. Och på Aftonbladet debatt argumenterar juristen Måns Cederberg för ett allomfattande DNA-register för svenska män.

Integriteten rankas inte av väljarna som en av de viktigare valfrågorna, men är likväl en av vår tids största och viktigaste frågor. Vår personliga integritet är något som ständigt måste försvaras från olika hot, vilket inte minst exemplen ovan visar. Diskussionen måste hållas vid liv.

På samma tema: Kjellberg, Fredriks blogg, Tusen tankar.

Ekonomisk dimridå

Väl skrivet av Expressens Erik Erfors om den ekonomiska debatten mellan blocken:

Liten guide för rödgrön valarbetare: Bortse från fakta: att den globala finanskrisen och att den svenska exportindustrin drabbades av en efterfrågechock. Påstå att allt är Anders Borgs fel. Personligen. Bortse från fakta: att det svenska skattetrycket fortfarande tillhör världens högsta och att vi faktiskt numera har världens högsta marginalskatt. Bluffa om att alliansen lovat sänka skatterna med 100 miljarder. Och förträng givetvis att Sverige tillhör ett världens mest inkomstutjämnade länder.

Det krävs en hel del fantasi och dimridåer om man som rödgrön ska svartmåla Alliansens ekonomiska politik de senaste fyra åren. Men politiken är som bekant möjligheternas bransch, det är ingen konst att framställa ekonomisk stabilitet som total misär, lyssna bara på de rödgröna.

Omänsklig byråkrati

Sällan har väl byråkratisk omänsklighet gestaltats så tydligt som i fallet med flyktingfamiljen i Hagfors, som skulle avvisas till två länder i två olika världsdelar. Mamman och barnen till Ryssland, pappan till Elfenbenskusten. Något problem i detta såg varken Migrationsverket eller migrationsdomstolen.

Att prata om att saker och ting är inhumana kan tyckas vara ett flummigt och väl känslofyllt sätt att argumentera. Statistik och hårda fakta är det som går hem, brukar det heta. Och i många fall är det så, men ibland är det just omänskligheten i olika handlingar som är det främsta skälet till att de är helt befängda. Så är det definitivt i detta fall.

Om människor flyr från sina hemländer för att komma till ett land där de aldrig satt sin fot tidigare, har de antagligen väldigt goda anledningar att göra det. Att de då när de kommer till det nya landet ska vänta massor med år på att ens få veta om de får stanna är omänskligt redan det. Att de sen efter flera år kan bli utvisade till två olika världsdelar, med resultatet att familjen splittras och att barnen förlorar kontakten med sin pappa, gör det hela bara ännu värre.

Avvisningen av familjen i Hagfors avbröts, efter att kvinnan gjort motstånd mot att sättas på planet till Ryssland. Att det ska krävas fysiskt motstånd för att en utvisning av en familj till två olika världsdelar inte ska äga rum, visar på ett nästan övertydligt sätt att den svenska flyktingpolitiken är långt ifrån att vara så human som den borde vara.

Det är delvis detta tema LUF:s valfilm berör, byråkratin är ofta i vägen:

Det är inget konstigt med friheten from Erik Åslin on Vimeo.

Prioriteringar

Tänker passa på och citera Aron Etzler på Flamman en av de sällsynta tillfällen då jag faktiskt håller med honom:

Kanske blir frågorna andra när borgerliga politiker ställs mot väggen, men av kvällens program kunde man verkligen få intrycket att det största problem Sverige har att brottas med 2010 är att ensamstående pensionärer som sitter på hus värda 5 miljoner kan behöva betala skatt för det.

Ibland är prioriteringarna skeva i svensk politik. Men vad Etzler missar är att ex debatten om RUT avslöjar en viktig ideologisk skiljelinje. Avdraget har potential att lyfta människor ur fattigdom, minska utanförskap, göra svarta jobb vita samt bli en nettovinst för statskassan. Att trots dessa konsekvenser motsätta sig RUT-avdraget är inget annat än att låta sig förblindas av enfaldig klassretorik. Med det sagt så är jag, likt Aron, mer sugen på att diskutera ungdomsarbetslösheten, integrationsproblemen och utbildningen snarare än fastighetsskatten.

På samma tema kommenterar jag i ett inslag i TV4 (ca 1:40 in i klippet) frågan om ungdomsarbetslösheten:

Lite märkligt är att Guteland menar att skolministern måste agera i frågan om ungdomsförbunden och skolorna. Detta är ju precis det som skedde i då skolverket skickade ut skarpa direktiv som Björklund hade efterfrågat. Att sedan skolorna inte alltid skött sig kan vara svårt att följa upp mitt i en valrörelse.

De rödgrönas feghet

Mona Sahlin kapitulerar för Lars Ohly och talibanerna på en och samma dag. Det är inte illa! De rödgröna har gått från att vara tydliga med att de inte är överens till att vara rörande överens om att Sverige ska ut ur Afghanistan. Uppenbarligen behöver inte Lars Ohly ens bli utrikesminister i en rödgrön regering att diktera de rödgrönas utrikespolitik.

Socialdemokraterna har här tydligt gjort ett vägval. Ett vägval som innebär att man inte har blocköverskridande enighet i tunga utrikespolitiska frågor som inbegriper svensk militär. Istället väljer man att lyssna till vänsterpartiet.

Ann Wilkens, styrelseordförande för Svenska Afghanistankommitén uttrycker det bra:

Under de senaste nio åren av utländsk intervention i Afghanistan har mycket förvisso gjorts fel men betydande framsteg har samtidigt uppnåtts, inte minst vad gäller kvinnors och barns situation. Det klaraste exemplet gäller möjligheterna till skolgång. Under talibantiden gick endast ca 600 000 barn i skola – idag är siffran uppe i över sex miljoner, varav över en tredjedel flickor.Hur dessa framsteg ska värnas och fördjupas med talibaner i centrala maktpositioner är en fråga som det internationella samfundet måste ta på djupaste allvar, under konferensen i Kabul och framöver. Den afghanska befolkningen har svikits många gånger om, både av sina egna styresmän och av omvärlden. Det uttåg som de truppbidragande länderna nu eftersträvar får inte bli ett hastverk, på kvinnors och barns bekostnad.

En militär närvaro utesluter inte bistånd, den senare delen måste utökas kraftigt. Men bistånd kan inte delas ut om det inte finns en grundläggande säkerhet i Afghanistan. Nya vägar måste hittas för att lösa de bestående säkerhetsproblemen som finns för den afghanska befolkningen. Innan det skett så är det fullständigt oacceptabelt att vi lämnar Afghanistan. Dessutom så är militär närvaro en förutsättning för att under säkra omständigheter sprida bistånd i osäkra regioner. Flera biståndsarbetare har nyligen mördats av talibanerna.

De rödgröna har bekänt färg. Socialdemokraterna har gjort något som tidigare varit helt omöjligt. Göran Persson hade aldrig accepterat att VP hade fått bestämma i en så oerhört central fråga. Det enda positiva med utspelet är att vi nu faktiskt vet vad de rödgröna står för i frågan: total brist på empati, solidaritet och ryggrad.

På samma tema: DN, SVD, DN2, SVD, SVD2, AB

Valfilmen

Makthavare.se uppmärksammar vår valfilm och jämför med SSU:

Det ett skoj grepp, det att använda filmmediet för att förmedla fler ord än vad som får plats i en slogan. Det skiljer sig också från konkurrentförbundet SSU:s valfilm. En hal analogi mellan en snorig pizza, via Oddset, till ungdomsarbetslösheten. Vad som främst förmedlas är inte ord, snarare bjuds en känsla av usch-äckel och, på gott och på ont, obegränsade intolkningsmöjligheter.

Grön Ungdom förstår fortfarande inte

Debatterade igår morse ungdomsarbetslöshet med Jakop Dalunde, språkrör för Grön Ungdom. Jakop gör ett försök med att presentera några bra förslag för att lösa ungdomsarbetslösheten, sänkt tjänstemoms ett exempel. Men likt sin kollega Maria Ferm så saknar Dalunde en förståelse för de strukturella problemen som skapar en kroniskt hög arbetslöshet bland vissa grupper i samhället, däribland unga och invandrare. Det finns tydliga kopplingar mellan hur vår arbetsmarknad är uppbyggd och när man får sitt första jobb och får en fot in på arbetsmarknaden.

På samma tema är det oerhört glädjande att Folkpartiet fått igenom en ordentlig satsning för att motverka ungdomsarbetslösheten. Dubbelt glädjande är att satsningen på lärlingsplatser inte bara är offentliga pengar som används för att skapa tillfälliga jobb utan att det faktiskt handlar om att permanent minska trösklarna in på arbetsmarknaden.

På samma tema: Maria Weimer, FP-Kampanjblogg, Rikard Nordin, Brändewall, Gunilla Gustafsson, Altenberg, SR, Expressen.

SD, vänstern och statistiken

Apropå Jämlikhetsbluffen och den pågående debatten om SD och våldtäkterna finns det ett par trista paralleller att dra.

Picket & Wilkinson och deras supporters är intressanta eftersom de behandlar brottsstatistiken på nästan samma sätt som Sverigedemokraterna nu gör i sitt senaste utspel om våldtäkter i Sverige. SD (likt Snowdon) skruvar upp statistiken avsevärt, Picket & Wilkinson gör det omvända, ingen hamnar riktigt rätt.

Picket & Wilkinson drog slutsatsen i Jämlikhetsanden att Sverige generellt har betydligt lägre brottslighet än andra länder och att detta är en direkt konsekvens av sveriges förhållandevis stora grad av jämlikhet.

Indirekt - genom att stödja sig på Jämlikhetstandens slutsatser - verkar vänstern absolut inte ha något emot den typ av vetenskaplig ohederlighet som SD använder sig av, så länge de gynnar deras politiska syften, i deras fall strävan efter jämlikhet visa politisk intervention. Den granskning som SVD:s faktakoll gjorde av Sverigedemokraternas senaste utspel kunde konstatera att:

Sverigedemokraterna berättar inte hela sanningen bakom siffrorna. Vid en snabb titt kan de se dramatiska ut, men bakom statistiken finns en annan sanning än att Sverige drabbats av en våldtäktsvåg.I ett internationellt perspektiv har Sverige idag en väldig bred definition av våldtäktsbegreppet, som dessutom ständigt utvidgas när lagstiftning arbetas om. Det är också något som EU-rapporten som SD själva hänvisar till tar upp. Forskarna kan i den inte säga om det faktiskt begås fler våldtäkter i Sverige än i andra EU-länder, utan bara att antalet anmälningar är högt.

Även Snowdon, författaren av Jämlikhetsbluffen visar prov på att inte förstå våldtäktsstatistiken från Sverige (Se sidan 105) och blåser upp den för att visa att Sverige ändå inte är så fredligt och lyckligt.

Det relevanta är dock att han inte drar några stora slutsatser utan menar att det är komplext med jämförelser. Att dra slutsatser som är vittgående, ex begränsa invandringen (SD) eller att jämlikhet är överordnat allt (De rödgröna) på grund av enskilda faktauppgifter är vanskligt.

Det enda vi ibland vet är att vi inte vet något med säkerhet. Därför bör man vara försiktig med policyrekommendationer innan man kan få mer säkerhet.

Statistik på dömda, i synnerhet i komparativa landsstudier avslöjar mer om rättsväsendets utformning, beredvilligheten att anmäla och utreda etc. Statistik från ett land kan vara relativt svår att jämföra med statistik från andra länder när det både kommer till anmälda som dömda brottsfall.

Vad vi som politiker bör göra är att vara relativt försiktiga med vilka växlar vi drar på komparativa studier. Jag brukar ofta göra jämförelser gällandes arbetsmarknadsfrågor och integrationspolitik. Ibland är jämförelserna mer rättvisa, ibland mindre - det är jag fullt medveten om. Målsättningen måste dock alltid vara att vara försiktig med hur vi hanterar forskning, i synnerhet i politiska sammanhang.

På samma tema: Svensson, Intersektionalitet, SVD,

Jämlikhetsanden, sågad. Igen.

Avslutade precis läsningen av Christoffer Snowdons "Jämlikhetsbluffen", ett kritiskt svar på Picket & Wilkinsons "Jämlikhetsanden", eller "Spirit Level" som den heter på engelska.

Jämlikhetsbluffen har redan hunnit avfärdas av Picket & Wilkinson, men inte för att innehållet inte skulle stämma utan därför att boken inte är "peer reviewed", granskad av andra forskare. Intressant krav från författare av en bok som inte blivit granskad på samma sätt som de kräver av sina kritiker.

Jämlikhetsanden blev för vänstern det ultimata beviset för ett par saker: ojämlikhet gör människor sjuka, samhällen eländiga och skapar problem av alla möjliga saker. Samt: tillväxt efter en viss nivå är i sig inget som gör oss lyckliga, friskare och skapar bättre samhällen. Med dessa glasklara fakta i handen kan man därefter expandera statens makt i all oändlighet och samtidigt hejda tillväxten med gott samvete. Många miljöpartister gladdes nog även åt bevisen att tillväxt inte leder till något gott.

Många blev skeptiska, av naturliga anledningar. Det är sällan någon har sju ess på hand, än mindre av samma färg. En stor debatt följde på bl.a SVT där alla möjliga människor uttalade sig och debatterade. Bland annat jag. Min linje handlade i korthet om att korrelation inte implicerar kausalitet. Med detta menas att där det finns ett samband existerar inte nödvändigtvis ett orsakssamband.

Det sympatiska med Snowdons bok "Jämlikhetsbluffen" är att den inte påstår att motsatsen stämmer, alltså: att ojämlika samhällen skulle få människor att må bättre och därmed få lägre ohälsotal etc. Han konstaterar att Pickett och Wilkinson trollar med statistik:

Och så slutar denna bok utan någon "storslagen idé". Om det vore en vetenskaplig skulle den bara betraktas som som en betydelselös undersökning, inte värd att publiceras. Dess diagram klättrar inte spektakulärt i samma riktning gång efter gång. Istället återspeglar de en komplex värld av av oändlig nyansrikedom och variation. Dess text erbjuder ingen radikal politik för att omvandla samhället och inte heller gör den gällande att samhället är utvecklingsbart. Den bara låter förstå att vägen framåt ligger i att förbättra de materiella villkor för alla snarare än att med våld skydda människor från sina egna känslor.

Det är fattigdom som är problemet, inte att någon känner avundsjuka för att någon annan har två Tv-apparater istället för en. Budskapet är egentligen enkelt och intuitivt. Men i boken finns en vidare, och en enligt mig, väldigt klok kritik mot tillväxtfientligheten och den nästan obligatoriska asketismen som är så trendig idag. Snowdon tar upp den utveckling inom vänstern som Jämlikhetsanden är ett tydligt symptom för:

Försvarare av marxismen har gjort en oändlig mängd ursäkter för sin ideologis misslyckande med att tillhandahålla samma levnadsstandard och frihet som man hade i kapitalistnationer. Fram till nyligen har få varit så skamlösa att de påstått att sänkt levnadsstandard och begränsad frihet var den avsedda konsekvensen, och dessutom att folk skulle vara lyckligare med mindre av båda. I den meningen representerar böcker som Jämlikhetsanden en nyrorientering för vänstern. Att begränsa valet, minska välståndet och sänka ambitionen förespråkas nu öppet som önskvärda ändamål i sig.

I grunden så är boken bara en kritik av Pickets & Wilkinsons iver att se mönster där mönster ej går att finna. Deras slutsats, jämlikhet är godheten själv, förekommer den logiska banan man måste ta för att dra så skarpa slutsatser. Snowdon bevisar egentligen ingenting, förutom att data. statistik och empiri bör behandlas varsamt i politiska sammanhang. En lärdom inte minst för både de rödgröna och nu senast Sverigedemokraterna.

Boken går att köpa här.

På samma tema: HBT-Sossen, Brändén, Dick Erixon, SVD-Ledarred, Eva Cooper, Andreas Bergh, Fredrik Segerfeldt, Bottnakarlen, Litentanta, Nymnchen.

LUF:s valfilm!

Det är inget konstigt med friheten from Erik Åslin on Vimeo.

Missa inte LUF:s valfilm! Den släpps idag och handlar om integration, bostadsmarknad och arbetsmarknad. Var finns hindren för ett smidigare och fria samhälle samt hur ska vi lösa detta. LUF presenterar några lösningar.

Se även: Nyheter24

Vad har du att dölja Bodström?

Den som rent mjöl i påsen har behöver väl inte vara rädd för något? På frågan om varför han bangar efter att ha hört substanserna han ska testas för svarar han:

Det var alltför integritetskränkande

Förhoppningsvis en insikt som Bodström väljer att dela med sig av i sin politiska gärning. Delvis verkar han ändå förstått eftersom han motsatte sig den obehagliga motion som Beatrice Ask lade om drogtester av barn under 15.

Bodström visar pedagogiskt varför ordet frivilligheten i dessa sammanhang är högst överskattad. Han bekräftar de undersökningar som gjorts som visar att även vuxna har svårt att komma undan grupptryck och upplever "frivilliga" test som integritetskränkande.

Jag har tidigare skrivit om de föreslagna drogtesterna för barn här och här.

Folkpartiets valfilm: Kärnkraften

Folkpartiets industrimusikal! Inga konstigheter med budskapet: utan kärnkraften stannar Sveriges mycket exportberoende industri. Förnyelsebara energikällor behövs, och måste utvecklas men samtidigt måste vi tänka på att Sverige är en del av Europa. På kontinenten finns ett flertal länder vars energiproduktion nästan helt är baserad på fossila bränslen. Kärnkraften behöver inte utesluta andra energikällor utan behöver utökas.

Släpp kulturen fri!

Så enkelt, men så fantastiskt:

Vi vill ha ett Stockholm där det är nära till dans, kulturevenemang och lätt att ordna klubbar. Staden måste vara öppen för alla medborgare, och kommun och ordningsmakt ska vara behjälplig så länge man inte stör någon annan. Vid arbetet med Kulturvision 2030 blev det uppenbart att det återstår mycket att göra för att stödja initiativ, i alla olika former, som vill göra Stockholm till en ännu mera levande stad.

FP i Stockholm och Madeleine Sjöstedt föreslår bland annat:

Skrota danstillståndet, Utöka livecheckarna, Öppna upp friluftsteatrarna och andra outnyttjade platser för kulturevenemang, Gör det lättare för kulturentreprenörer och föreningar att starta verksamhet på outnyttjade platser i staden till exempel under broar, i parker och på rivningsfastigheter.

Kommunpolitik när den är som mest liberal!