Debatt mot SDU

Nu finns debatten mellan mig och SDU:s Gustav Kasselstrand ute på Youtube. Även frågestunden efteråt kan man titta på här.

Framtiden för liberala partier (del 2)

Om drygt tre månader avgår jag som ordförande för Liberala ungdomsförbundet. Jag blev medlem strax innan valrörelsen 2006. Jag har vid sidan av studierna och extrajobb sysslat med politik sedan 2006. Sedan 2009 på heltid. Något jag under hela min tid i politiken funderat på är vilken typ av miljö partier är och hur man man som aktiv i dessa socialiseras in i en viss miljö.

När jag valde LUF och Folkpartiet 2006 var det delvis för att jag såg inom liberalismen en självinsikt om politikens begränsningar. Detta är fortfarande något jag ser som liberalers huvuduppgift att värna i de politiska församlingarna.

Men sedan dess har jag insett vissa saker. De politiska partierna dras generellt med färre medlemmar, sämre representation av befolkningen i organisationerna. Samtidigt har inte partiernas makt i samhället minskat. Där råder nästan ett omvänt förhållande. På sätt och vis är detta en omfattande kris för den demokratiska legitimiteten. Det är allt färre personer som beslutar över ett oförändrat antal politiska områden.

Ofta brukar man i politiska sammanhang diskutera politiska sakfrågor och partiers varumärken. Men under de senaste månaderna har jag på otaliga folkpartiårsmöten talat om något annat, metapolitiken. Om partiers roll i samhället och hur medlemmar i ett liberalt parti kan se på sin egen plats i politiken. Detta vill jag gå in på lite närmare och då i synnerhet kopplat till liberala partiers förutsättningar.

Ett problem med partipolitiken är att den kan vara kvävande, som en riktigt dålig relation. De självständiga flyr och lämnar de som bättre står ut med den tryckande atmosfären. Många av de duktigaste och klokaste personerna jag känner inom politiken befinner sig sedan länge utanför partipolitiken. De har valt andra vägar i livet. Det existerar oerhört mycket kunskap och kompetens som befinner sig på armlängds avstånd från de politiska partierna. Slitna ord som öppenhet och flexibilitet är fortfarande främmande många partier. Man är alltför låst för personer som knackar på politiken.

Ett av politikernas största problem är att de är politiker. De lider av vad jag brukar kalla politisk närsynthet. Man är övertygad om att medborgare rationellt och i stora mängder funderar på politik, utspel och politiker. Faktum är att tiden en vanlig medborgare spenderar till att tänka på partier och politiker är minimal. Kanske därför framstår personer som i huvudsak spenderat sin tid inom partiet som så "politiska", deras perspektiv är i huvudsak partipolitiska. Detta betyder självklart inte att politiker försakat sin mänsklighet. Även en riksdagsledamot nattar sina barn och köper mjölk. Men distansen blir större och multipliceras när man omger sig med personer som enbart är partipolitiska. Man talar ofta om politiska dynastier där politiken går i släkten eller där man följt varandra sedan barnsben inom politiken.

Detta är ett problem om man befinner sig i ett liberalt parti. Liberalismen som ideologi är både oerhört positiv men också oerhört negativ i förhållande till politiken. Positiv för att demokrati, starka samhällsinstitutioner, rättsväsende och en fungerande marknad förutsätter rättvis och ickekorrupt politik. Negativ för att det finns en fara i att politiken blir sitt eget självändamål, att frågor politiseras och områden som mest av allt behöver mindre politik och regleringar riskerar att få fler. 

Paradoxen med liberaler i politiska partier är att de behöver ett mått av självinsikt, eller kanske rentav en gnutta självförakt. De måste inse att rollen som politiker inte innebär att de är oumbärliga eller ska utöka det politiska mandatet. Att vara liberaler måste förenas med insikten om de nödvändiga gränser som politiken måste omges med. Detta bör vara det utmärkande drag som skiljer liberaler från exempelvis socialdemokrater.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow uttryckte det att om allt man har är en hammare så kommer man behandla allt som om det vore en spik.  Samma gäller för politiker. Om man är begränsad till politiken som redskap för förändring kommer allt till slut att uppfattas som något som kan politiseras, eller förändras medelst politik. Ju längre tid man befinner sig inom politiken ju fler områden kommer vara spikar, redo att hamras på med politiken. Därför måste det vara ett mål för liberala partier att utöka sina företrädares föreställningsvärldar, bortanför de politiska horisonterna.

Lösningarna för liberala partier är flera. Det måste vara möjligt att komma in i partiet snabbare. Personer som inte har socialiserats in till rollen som politiker behöver stå sida vid sida med politiker. De kan båda lära varandra något. Avståndet mellan de inom och utanför politiken skapar språkförbistring. Politiker kan politikens villkor men de saknar ofta en känsla av nytänkande och lider av selektiv perception. De utanför politiken saknar ofta en förståelse för nödvändigheten av kompromisser och långsiktighet. Tillsammans har de något att lära varandra. Men det förutsätter att det finns fler sätt att arbeta eller bidra politiskt än den långa marschen genom partiet. De liberala partiernas utmaning är att vara antipolitiska inom politiken och även dra de nödvändiga organisatoriska slutsatserna av detta.

Att ramla från en hög häst

Igår debatterade jag mot SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand. Det är inte första gången jag deltar i debatter mot ordföranden i SDU. Jag har debatterat mot Gustavs föregångare, William Petzäll och ordföranden före honom, Erik Almqvist. Gemensamt för alla debatter är att det har varit djuplodande, ideologiska debatter med kunniga moderatorer. Syftet har varit att visa på skillnader och förklara ideologiska skillnader. Dessa debatter har pågått sedan 2009.

Jag bestämde mig tidigt när jag blev ordförande för LUF att jag ville debattera med SDU. Ingen sanning, ingen övertygelse kan vara stark om den inte utmanas och prövas. Därför insåg jag att behandlingen av Sverigedemokraterna, dvs glåpord och en överlägsen lathet aldrig kunde fungera. Den skulle bara stärka övertygelsen hos många att etablerade partier och politiska krafter inte har tillräckligt gott självförtroende för att möta Sverigedemokraterna.

Under den perioden jag har debatterat mot SD har vänstern ägnat sig åt två saker. Väldigt konsekvent bör tilläggas. Den första är att man ville bojkotta debatter mot Sverigedemokraterna. Tiga ihjäl dem, ignorera och helst ställa in debatter där de deltog. Jag minns en valrörelse i Skåne där vänsterflanken gapade tom. Man trodde att avsaknaden av bemötande, parat med moralisk storsinthet, skulle imponera på publiken. Det gjorde det inte. Den här taktiken lämnade man, den framstod till slut som löjeväckande. Många har idag glömt att detta var ett helt normalt sätt att handskas med nationalister.

Det andra man ägnat sig åt är att så ofta det går misstänkliggöra och bunta samman liberaler och konservativa med nationalister. Den här taktiken har fortsatt. Den är enklare eftersom den bygger på en grov anklagelse som man sällan behöver svara för. Kastar man dynga på någon fastnar alltid något. Så har personer som Anders Lindberg på Aftonbladet resonerat. Denna taktiken har nått sitt absoluta crescendo efter terrorattentaten i Norge. Det är alltjämt det mest kraftfulla vapen vänstern tycks ha i samhällsdebatten. Senast i raden av anklagelser kommer inte oväntat från Aftonbladet. Karin Pettersson skriver:

2010 hände något. Ett främlingsfientligt parti tog plats i riksdagen. Jimmie Åkesson skrev på Aftonbladet Debatt att muslimerna är vårt största utländska hot.
Plötsligt började delar av den etablerade borgerligheten att låta som i Danmark. ”Vi ­efterlyser en debatt om invandringens problem”, skrev Johan Lundberg, chefredaktör för kulturkonservativa tidskriften Axess och Paulina Neuding, chefredaktör för ­liberala Neo, på DN Debatt.

Till skillnad från Karin Pettersson har delar av borgerligheten inte haft huvudet i en nationell ekokammare. De frågor som Paulina Neuding och Johan Lundberg lyfte, om normativ multikulturalism, om invandringens förutsättningar och hur man når samexistens i ett land med enorm mångfald, i både kultur och värderingar, är knappast något som uppfanns 2010. Eller lyftes in i Sverige för att SD dök upp. Neuding och Lundberg konstruerade inte en samhällsdiskurs när SD kom in i riksdagen. Möjligen aktualiserades många av frågorna när ett parti som i princip vill stoppa invandringen blev stort i rikspolitiken.

Det tåls sägas än en gång: att diskutera invandringens problem är inte liktydigt med att ge Sverigedemokrater eller Breivik ett carte blanche att fylla. Inom borgerligheten har man försökt ställa upp både alternativa problembilder samt egna lösningar. Inom vänstern har man med sällan skådad iver sökt misstänkliggöra meningsmotståndarna. Man har alltid varit sist på bollen i centrala frågor.

Många inom vänstern, däribland Karin Pettersson sitter på höga hästar. De tror att man med moralisk överlägsenhet och patos kan välta sina fiender. De som på allvar söker förstå problem och komma med egna lösningar, utifrån exempelvis liberal eller konservativ grund, anklagas för att vara medlöpare. Att diskutera, problematisera och komma med lösningar på samtidens migrationsdilemman är numera liktydigt med att vara som Breivik. Det enda gemensamma, tycks vara, att man inte håller med Karin Pettersson eller Aftonbladet.

Under gårdagens debatt efterlyste moderatorn, Andreas Johansson Heinö, min och Gustav Kasselstrands  syn på invandring. Jag inledde med att säga att jag principiellt är för fri rörlighet, vilket för övrigt både Paulina Neuding och Johan Lundberg också är, senast jag kollade (Sådana obekväma detaljer försvinner lätt när man söker koppla samman dem med massmördare). Men att jag samtidigt inser att en invandringspositiv linje förpliktigar. Det kräver svar på hur man vill se de problem som uppkommer på bästa sätt ska lösas. Det räcker inte att känna att man är rätt ute, man måste också ha rätt. 

Det finns två sätt att möta samtidens utmaningar. Ett är att debattera, belysa, förstå samhällsproblem, bekämpa främlingsfientlighet och rasism samt komma med en alternativ lösning. Ett annat sätt, plågsamt exemplifierat med Karin Pettersson text i Aftonbladet, är att med indignation och i affekt stämpla meningsmotståndare med de värsta av anklagelser och med en sån avsaknad av intellektuell hederlighet att klockorna stannar. Det är skamligt att en vänster i upplysningens och folkbildningens tradition har sjunkit så lågt.

Vad är det man ska fokusera på?

Jag har fått en replik från LUF Uppsala. De reagerar på att jag i min inledande artikel om liberala partiers framtid skriver att artiklarna från LS och LUF Uppsala i stora delar är en kritik från vänster. LUF Uppsala skriver: "Att kritisera allianspartners är enligt vår mening inte att vara vänster". Vilket jag aldrig påstått. Vad jag syftade på när jag skrev kritik "från vänster", var något helt annat. Vilket jag ska återkomma till.

Kanske bör LUF Uppsala tänka igenom frågan ett varv. Jag har i egenskap av LUF ordförande tidigt kritiserat den moderata utrikesministern för hans förehavanden i Lundin Oil, läs här. Samt krävt den moderata migrationsministerns avgång (vilket var första gången det krävdes inifrån alliansen, någonsin). Om det inte är att skarpt kritisera vår egen regering, och dess ledande parti, så vet jag inte vad som är. Mot bakgrund av detta ställer jag mig frågande till följande stycke:

att LUF inte i första hand tänker fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter. Att enbart fokusera på exempelvis skatter och avregleringar, områden där LUF står till höger om nuvarande Moderaterna, är enligt oss en märklig hållning från ett liberalt ungdomsförbund.

Möjligen var det fel att inkludera LUF Uppsalas artikel i UNT i min artikel. Den säger egentligen ingenting jag inte sagt tidigare i frågorna (dvs att M har en dålig hållning i flera utrikesfrågor, migrationsfrågor etc). Vad som bland annat föranledde meningen att "kritiken sker från vänster" var detta stycke (från artikeln signerad LS):

Äganderätten må vara en liberal fråga, men den är inte en liberals högsta prioritet i en värld med svältande befolkningar, politiska flyktingar och länder som bryter mot mänskliga rättigheter. För en liberal står friheten och den enskilda människan i centrum.

Detta var något jag reagerade på. Att använda äganderätten som den dikotomi som ska skilja FP från M menar jag tyder på ett par saker:

1) Man skriver under på socialdemokratins länge etablerade problemformuleringsprivilegium i frågor som rör fattigdomsbekämpning och internationella frågor: kapitalismen och äganderätten är kanske inte skadlig (i alla lägen) men den gör lite eller inget för fattigdomsbekämpningen.

2) Man ställer upp en dikotomi mellan friheten, den enskilda människan och äganderätten. Detta är om något något av en avskiljande fundament mellan vänstern och högern. Hur många gånger hör man inte från vänstern att visst sympatiserade de med liberalerna under 1800-talet men att allt gick fel med vurmen för kapitalism och äganderätt.

Min fasta åsikt är att äganderätten och kapitalismen är viktiga grundbultar i fattigdomsbekämpningen. Man bör förena en frihetlig syn på rättigheter, globalt, med en övertygelse om att den enskildes ekonomiska förutsättningar, möjligheter till rättssäkert ägande och företagsamhet är oskiljaktiga.

Separerar man dessa och enbart fokuserar på individuella friheter har man bara gjort en läpparnas bekännelse för friheten, men man har inte gett den enskilde redskapen för att själv lyfta sig ur armodet. Att brinna för friheten betyder lite om man inte begriper vad det är som skapar friheten för människor. Etablerandet av begränsad äganderätt i exempelvis kommunistskina är det som förmått skapa en grad av privat markägande, företagande och därmed fattigdomsbekämpning och högre levnadsstandard. Sådant som är centralt för demokratisering och kamp för individuella rättigheter.

Det leder mig in på partifrågan. Folkpartiet bör skilja sig från moderaterna, men inte för att det är moderat politik man vill urskilja sig från utan från den politiken som är ickeliberal. Det finns en risk att man etablerar en sanning att moderat politik per definition är konservativ politik. Så behöver det näppeligen vara. Som jag tidiga konstaterat kan man idag finna liberal politik i flera partier. Däribland moderaterna, miljöparitet och centerpartiet. Vägen till profilering inom alliansen går inte via att greppa efter halmstrån eller att upprätta dikotomier som haltar eller känns långsökta. Det går genom att självständigt formulera positioner som är tilltalande, kloka och nytänkande.

Sedan har jag absolut inget emot att man kritiserar M för en principlös och slapp hantering av vapenexportfrågor eller migrationsfrågor, tvärtom. Deras förvaltande inställning till den av socialdemokraterna etablerade vapenexporten är ett solklart tecken på jobblinjen trumfar allt, inklusive den demokratiska hållningen. Det är viktigt att vi inte pratar förbi varandra. Att skriva att LUF Uppsalas artikel var kritik från vänster vore att utmåla mig själv som vänster, det vore själva skolboksdefinitionen av ett självmål. Men att LS Uppsala i sin i övrigt kloka artikel, skapar ett motsatsförhållande mellan M:s och FP:s politik baserat på inställning till äganderätten är i huvudsak det jag syftade på. Att därifrån dra slutsatsen att jag hävdar att LUF "inte i första hand tänker fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter" är inte bara felaktigt, det är rentav en sårande insinuation.

Framtiden för liberala partier (del 1)

Håller för närvarande på och läser Bertil Ohlins memoarer. Den gamle partiledaren som styrde ett folkparti som tidvis var ledande borgerligt oppositionsparti. Under efterkrigstiden fick exempelvis Folkpartiet 41% av väljarna i Göteborg. Svårt att föreställa sig idag. Dock misstänker jag att vissa folkpartister mentalt fortfarande befinner sig i ett "ohlinskt" sinnestillstånd, dvs att de tillhör det ledande borgerliga partiet. Även om Ohlin var en klok och oerhört respekterad politiker var det något med hans anpassning till den Keynesianska tidsandan (liberaler anammar planering, konjunkturpolitik etc) som gör mig illa till mods idag. Hans socialliberalism var oerhört tongivande men inte bara något att vara stolt över.

Dagens unga svenska liberaler står ganska många mil ifrån Ohlin och hans samtida C-ledare Gunnar Hedlund. Jag och CUF:s ordförande Hanna Wagenius deltog förra veckan både i Agenda där vi diskuterade C och FP:s framtid men skrev även i Aftonbladet. Vi återuppväckte dessutom samgångsidén. Den känns lika avlägsen och svårgenomförd som när jag och Hannas föregångare Magnus Andersson tog upp frågan för något år sedan. Tyvärr är det ett av få sätt att diskutera C och FP i framtiden. Frågan provocerar fundamentet för partierna och tvingar partiföreträdare att diskutera existensberättigande. Det är enbart bra.

I artikeln i Aftonbladet underströk jag och Hanna en tendens, som tillhör vår generation i ungdomsförbunden, att sätta idéerna och sakfrågorna i främsta rummet. Detta i kontrast till de som sätter organisationen, dvs partiet, främst. Detta gäller inte alla men det är en viktig iakttagelse. Partierna, dessa bergfasta institutioner i Svenskt samhällsliv är inte vad de har varit. Folkrörelsepartier har förändrats. Fått konkurrens av helt nya partiformer och politiska idéer.

Problemet för de liberala partierna är att en stor andel av alla i Sverige identifierar sig som liberaler men röstar inte på FP eller C. Liberalismen har segrat ihjäl sig. Detta anmärkte även GP:s Gert Gelotte lite syrligt i en klok ledarartikel. Det som är liberala idéer uppfattas av väljare finnas lite varstans. Kanske främst hos Moderaterna hävdade Gelotte. Och visst är det så. Det är få partier i riksdagen som är öppet antiliberala (SD och VP möjligen då) och flera partier har i någon del av sin politik en liberal agenda (MP, M, S, KD). Konkurrensen är tyngre än då FP kunde göra anspråk på att vara liberalismens enda och ohotade representant i Svensk politik.

Samma situation råder i många europeiska länder. Liberala partier har under efterkrigstiden haft svårt att hävda sig i många länder. Där de inte konkurrerar ut de konservativa partierna för de en tynande tillvaro. Norden har varit ett undantag. I såväl Sverige som Danmark har de liberala partierna tidvis varit de dominerande borgerliga partierna. Men i länder som Storbritannien och Tyskland har de liberala haft svårt att sätta den politiska agendan. Både FDP i Tyskland och LibDem i Storbritannien har tagit stryk av att sitta i regeringsställning.

Parallellt med denna utveckling kan man se att länder som Ungern och Polen aldrig riktigt utvecklade en liberal partikultur efter kommunismens fall. De partier som var liberala under 1990-talet blev konservativa, de liberala resterna försvann helt och har idag ersatts av nya politiska rörelser: hybridpartier som Palikots Lista i Polen (något så underligt som ett sociallibertarianskt antiklerikalt populistparti) eller de Gröna i Ungern som främst är aktiva i Budapest.

"Hvad vilja liberalerna?". Den frågan måste besvaras av liberalerna själva under en hektiskt kort period. Det finns redan nu tendenser inom FP att profilera sig aggressivt mot moderaterna för att därmed särskilja sig. Notera tonen i dessa två artiklar av LUF:are "Dags för en liberal utrikespolitik" respektive Liberala Studenter "Bryt med moderaterna" från Uppsala. Det är en ton som var ganska sällsynt för några år sedan inom Alliansen. Märk väl att profileringen sker från vänster. Man försöker i båda artiklarna utmåla moderaterna som ett ondskefullt högerspöke. Vad gäller utrikespolitiken är det inte mig emot, Carl Bildt behöver utmanas där. Men frågan är om moderaternas vurm för äganderätt är det som ska kritiseras från liberalt håll, vilket är fallet i artikeln från de liberala studenterna i Uppsala.

Det är många inom Folkpartiet som längtar tillbaka till en socialliberal guldålder där vi uppfattas som borgare med hjärtan. På det kommunala riksmötet hördes Jan Björklund lasta finanskrisen på "nyliberal politik". Man kunde nästan höra Ohlin börja prata om ramhushållning (den socialliberala varianten av planhushållning, inget sympatiskt med andra ord). Den typen av tomt ideologiskt poserande ger mig intrycket att man längtar tillbaka till ett socialliberalt idealtillstånd. På samma riksmöte fick Per Ahlmark de största applåderna för sin sågning av Carl Bildt.

Frågan är om denna sinnesstämningen sätter tonen för partiprogramsarbetet. Politik byggd på nostalgi blir sällan bra politik, i synnerhet inte när man inte riktigt verkar begripa vad detta socialliberala är förutom borgerlighet med "lite vänster" inslängt. Jag tror inte på denna framtid. De som är bäst på att vara vänster är givetvis socialdemokrater och alla till vänster om dem. Bäst på att vara pragmatiker och färglösa är de reformerade konservativa.

Liberala partier borde profilera sig på att plocka upp desillusionerade väljare från flera håll. Med radikalt liberal (blanda nu inte ihop detta med vänsterpolitik) politik i frågor som rör arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, integritetsfrågor, utrikespolitik, bostadspolitik och företagande har man den chansen. Det finns en stor uppsättning "hemlösa" reformfrågor med en tydlig liberal prägel. Jag jagar hellre dessa än moderater. Konsekvensen kommer i slutändan bli profilering i kontrast till moderaterna. Om sedan det är C eller FP som gör detta bäst, tillsammans eller åtskilda, är en annan fråga. Det jag är mån om är att liberalismen inte görs hemlös i Sverige, att den inte sprids ut mellan de som inte begriper den (MP) eller de som inte har styrka nog att stå upp för den (M).

Eftersom jag är del i den programkommitté som ska ta fram nytt partiprogram för Folkpartiet kommer jag säkert få flera tillfällen att återkomma till den här diskussionen.

Liberal kultur?

Skriver i Liberal Debatt tillsammans med Lars Anders Johansson om liberal kultur och liberal kulturpolitik. Det hela är skrivet i debattform där Lars Anders inleder och jag replikerar och därefter ett till replikskifte:

Slitna mellan å ena sidan ett kulturradikalt vänsteretablissemang som hävdar att kulturens syfte är att vara en samhällsförändrande kraft, och å andra sidan ett marknadsfundamentalistiskt etablissemang där marknadens logik också ska tillämpas vid bedömningen av kulturell kvalitet, tycks många liberaler ha gått vilse i sin syn på kulturen.

Läs gärna hela här.

Krogöppettider och alkoholkonsumtion

Nu har Lennart Duell, ledamot för FP i kommunfullmäktige i Göteborg svarat på vår debattartikel i GT där vi uppmanade honom att rösta mot majoritetens vilja att sänka krogöppettiderna.

Tyvärr verkar Lennart Duell missförstå mig och Jonathan. Vi driver inte idén att alla måste rösta unisont, inte alls. Vi arbetar för att alla bör rösta unisont i denna fråga. Det är alltså skillnad på principen om att partipiskan alltid bör råda, och att vi önskar att alla i fullmäktigegruppen rösta på ett specifikt sätt i denna fråga.

Till själva sakfrågan. Duell menar att "Tvånget att stänga klockan fem är också en inskränkning." Självklart är det så. Men klockan fem är en mindre frihetsinskränkning än tre. Det är skillnad. Det existerar gråskalor och det är inget vi förnekar.

Duell menar att det är en alkoholpolitisk fråga och att konsumtionen ska hållas nere, därför är tre en "rimlig avvägning". Men med de exempel vi har visat är en förändrad tid inte en garanti för att alkoholen kommer konsumeras i mindre mängd. Det är enbart en garanti för att den kommer konsumeras i andra sammanhang.

Duell kan givetvis hoppas på att det existerar ett kausalt samband mellan öppettider och mängden alkohol som konsumeras. Vi menar att så inte är fallet. Vi respekterar självfallet att man vill minska alkoholkonsumtionen. Men frågan man måste ställa sig är: är mina medel förenliga med mina mål? Och den frågan har Duell undvikit att besvara.

Militärt samarbete med Saudiarabien

Det är få som hört talas om upproret i Bahrain. Uppmärksamheten har helt varit på Egypten, Tunisien, Syrien och Libyen. Kanske var det också så att upproret i Bahrain tystnade så snabbt. Varför? Den despotiska regimens brutalitet är omtalad och oron från grannlandet Saudiarabien ledde till att man den 14 mars gick in i Bahrain.

Saudiarabien är ett av få länder i världen som har noll demokratiska ambitioner och missar inget tillfälle att förtrycka sin egen eller andra länders befolkningar.

Idag har det avslöjats att Sverige samarbetet med Saudiarabien för att bygga missilfabriker. Fullständigt oacceptabelt och ett uppenbart tecken på varför ett demokratikriterium för vapenexporter är nödvändigt. Det är bra att Folkpartiet länge varit rätt ute i frågan och ett telegram från TT visar hur Jan Björklund ställer sig i frågan.

Modig ute på tunn is

Debatten om assisterad befruktning av singelkvinnor innehåller mycket. Men framförallt innehåller den en väldigt stor halmgubbe. Det vill säga ett argument som man tillskriver sin motståndare och därefter skjuter ned.

Min allianskollega, Aron Modig, som jag hyser stor respekt för gör sig skyldig till detta. I en artikel på SVT Debatt skriver han att:

De liberala och rödgröna partierna – låt oss kalla dem liberalsocialisterna – brukar vara pigga på att hänvisa till att pappor ska ta ett större ansvar för sina barn och deras röster hörs ofta när föräldraledigheten ska kvoteras eller jämställdhetsbonusar införas. Men denna strävan verkar nu vara helt bortblåst och pappans roll negligeras totalt

Jag kan köpa argumentet om inkonsekvensen. Detta var bland annat något jag nämnde i en krönika jag skrev i Sundsvalls Tidning för några dagar sedan. Läs gärna hela här.

Med Modig gör inkonsekvensen att vissa liberaler och socialister vill dirigera familjers utformning till sitt bärande argument. Problemet är att många liberaler som vill tillåta insemination av singelkvinnor inte vill ha något att göra med detaljreglering av familjer. De vill helt enkelt inte reglera hur familjer delar på föräldraskapet. Exempelvis vill mitt eget parti inte individualisera föräldraförsäkringen, till skillnad från LUF som vill göra den individuell men fullt överförbar (på även andra än föräldrarna) vilket kanske är det mest liberala alternativet.

Men halmgubben är inte allt. Modig skriver även att:

Där socialismen vill tvinga alla människor in i en konstlad gemenskap, i form av kollektivism, vill liberalerna isolera människor från varandra och göra oss till ensamma öar vars enda kontakt med omvärlden är via staten och arbetsmarknaden.

Den idé om liberalismen som något form av naken atomism som medvetet söker isolera människor från varandra är en förenklande nidbild. Jag hoppas Modig själv förstår det. Att analysera samhället utifrån idén om den autonoma individen, både deskriptivt och normativt, är inte liktydigt med att vi kan eller ens bör leva isolerade. Kritiken främjar inte någon typ av ömsesidig respektfull förståelse mellan konservatism/kristdemokrati och liberalism i Sverige, något som behövs. Vi har mycket att lära av varandra, genom mer förståelse för varandras ideologier.

Gemenskaper är inget som försvinner eller slutar vara viktigt bara för att liberalismen betonar den unika erfarenheten, individens autonomi och friheten i samhället. Jag har på denna blogg skrivit mycket om gemenskap och liberalism, saker som på intet sätt är oförenliga. I den bok jag håller på och färdigställer nu som utkommer till hösten argumenterar jag exempelvis för att det fria valet är en förutsättning för goda och välfungerande gemenskaper. Vilket leder mig in på nästa del av min kritik mot Modigs text. I en del av texten skriver han:

Risken för identitets- och rotlöshet är naturligtvis överhängande för de barn som förnekas rätten till sitt ursprung. Men denna insikt är liberalsocialisterna totalt ovetande om, just därför att de i grunden har en människosyn som förnekar den mänskliga naturen och människan hennes medfödda gemenskapstörst.

Modig skriver om familjen som ett naturrättsligt "a priori", något som existerar innan språk och mänskligt handlande. Men en familj enligt Modigs idealidé är lika lite en naturlag som en nation är. Både en familj och en nation kan fylla värdefulla funktioner för människor, men deras utformning är upp till människor. Vad en familj är har aldrig varit något konstant, till skillnad från vad många tror. Däremot har familjens, klanens, nationens, vänskapskretsens funktioner nästan alltid varit konstanta, det vill säga kommunikation, trygghet, samarbete etc.

Det viktiga är inte att realisera bilden av den perfekta familjen utan att inse att den fyller vissa instrumentella funktioner för människan välbefinnande. Att ha två föräldrar av olika kön är lika lite en garant för ett barns välbefinnande som en ensam förälder. Vad människor finner vara viktigt med sitt ursprung vet varken jag eller Modig. Paradoxalt nog fortsätter Modig efter att ha nämnt naturrätten och den perfekta familjen - som man förmodar att han vill göra politik av - att påstå att det är "liberalsocialisterna" som vill politisera och lagstifta om familjen:

I förlängningen leder den liberalsocialistiska hållningen till ett samhälle där allt större tilltro sätts till politikens förmåga att lägga tillvaron till rätta.

Tvärtom. Det är Modig som har en snäv idé om vilken typ av familjekonstellationer som är acceptabla och som medelst politik och hänvisning till naturrättsliga argument politiskt vill reglera familjen. Som liberal vill jag inte förhindra någon att skaffa familj och tänker inte lägga mig i hur man uppfostrar sina barn så länge de får trygghet och kärlek.

Vad Modig gör i sin artikel är att anklaga alla andra för att vilja detaljstyra familjer men i samma artikel gör han sig skyldig till precis samma sak. Om kristdemokratin vill tillföra svensk politik något måste göra upp med den här typen av inkonsekventa ageranden. Förbud blir inte till mindre förbud om de kläs i en kristdemokratisk skrud.

Devalverad diskriminering

En kvinna har tilldelats 60 000 kr eftersom hon upplevt sig diskriminerad. Orsak? Hon skulle gå en kockutbildning men hoppade av kursen efter det inledande informationsmötet:

Inför kursen höll arbetsförmedlingen ett informationsmöte där de uppgav att alla elever skulle behöva provsmaka alla rätter som tillagades. Eftersom kvinnan av religiösa skäl inte äter fläskkött ansåg hon sig på grund av detta inte kunna gå kockutbildningen och valde att hoppa av.

Av DN:s artikel framgår inte om man hade kunnat anpassa utbildningen för att passa hennes specialbehov. Men läser man arbetsförmedlingens pressmeddelande kan man läsa följande:

Enligt Arbetsförmedlingen är det inga problem att anpassa utbildningen så att elever inte behöva provsmaka fläskkött. I det aktuella fallet hade inte kvinnan hunnit börja utbildningen utan deltog vid ett informationsmöte där det upplystes om att man måste provsmaka maten. Kvinnan valde på grund av informationen att inte gå utbildningen.

Det var alltså information att man som elev ska provsmaka maten som tillagas under kursen som utgjorde diskrimineringsgrunden. Och enligt arbetsförmedlingen hade man kunnat anpassa kursen. Om detta är diskriminering då är det dags att DO tar och funderar ett varv kring sitt uppdrag.

Statsvetaren Brian Barry förklarade pedagogiskt problemet med att anse det diskriminerande att utforma jämlika regler som av personer med valda trosuppfattningar eller kulturella praktiker upplever som diskriminerande:

"We must insist on the crucial difference between a denial of equal opportunities to some group (for example, a law forbidding Sikhs to ride motorcycles) and a choice some people make out of that from a set of equal opportunities (for example, a choice not to ride a motorcycle) as a result or certain beliefs" (Culture & Equality s 45)

Distinktionen som måste göras är om kvinnans rätt att utöva sin religion är kringskuren. Svaret är nej. Hon måste ta ställning till de situationer där det finns regler och krav som gäller lika för alla och som kan krocka med den religiösa utövningen. Dessa regler är inte skapade för att inskränka religionsutövningen.

Väljer jag, oavsett bevekelsegrunder, att göra vissa saker som står i strid med regler som gäller lika för alla då får jag finna mig i att mitt val kan få konsekvenser. Så länge jag kan påverka om jag kan följa regeln är den ok. Väljer jag att följa en viss tolkning av en tro som kringskär mitt liv betänkligt då måste jag ta konsekvenserna av detta.

Kvinnan är förhindrad från att delta på utbildningen inte på grund av någon regel utan på grund av hennes religion som hon har valt att följa och på vilken det följer vissa konsekvenser för hennes liv. Det står henne fritt att inte följa sin religions påbud. Men man ska inte blanda ihop ett regeltvång som följer på alla som vill läsa en utbildning, arbeta med ett yrke etc - regler och lagar som ska vara lika för alla - och ett tvång som hon själv valt att ålägga sig själv. Annars riskerar vi att mystifiera religionen till något som bara "sker", likt ett medfött födelsemärke, men religion är något vi gör och väljer.

Den ordningen vi har nu och som DO omfamnar är att andra rättigheter, positiva som negativa, måste flytta på sig när den positiva rätten till religionsutövning dyker upp. Den övertrumfar exempelvis en arbetsgivares rätt att ha vissa regler (som givetvis ska vara likabehandlande). Religionen har upphöjts som mer skyddsvärd. Om detta är diskriminering då har vi devalverat betydelsen av diskriminering.

Fortfarande tid att ändra sig

Skriver tillsammans med Jonathan Macznik i GT med anledning av omröstning om stängningstider på Göteborgs krogar:

Att stänga ner en hel stads nattliv på grund av den minoritet som faktiskt bråkar är också en form av kollektiv bestraffning. En majoritet av alla krog- och klubbesökare klarar utan problem roa sig även klockan fyra på morgonen utan bråk. Politiken kan besluta när klubben ska stänga - men inte när festen är slut. Det finns problem med dagens nattliv, men de kommer ej rättas till genom förbud och stängning. Det borde en annars klok liberal som Lennart Duell inse.

Vi vänder oss mot vår partikamrat i Göteborg, Lennart Duell, som har aviserat att han ska rösta tillsammans med S-majoriteten i frågan.

Förvirring i kvadrat

Ibland tar man sig tiden att skriva riktigt långa repliker. Jag är verkligen inte den som duckar för en ordentlig debatt på ett intressant tema. Men när jag läser Aftonbladets ledarbloggs reaktion på min och Tino Sanandajis artikel i GP om liberal klassanalys kommer jag inte på så mycket att skriva. Ingvar Persson verkar förvirrad:

De tycker i stället - om jag förstår dem rätt - att arbetarklassen har sig själva att skylla, eftersom de röker i stället för att läsa böcker

Mitt enda svar till Persson är: nej, du har inte förstått rätt. Persson verkar göra mycket i sitt inlägg. Stapla finurliga metaforer, misstolka och göra sig lustig. Allt förutom att faktiskt försöka förstå det vi skriver, eller ens anstränga sig. Ibland bråkar man för sakens skull, men när debattmotståndaren låter som Persson är det nog bäst att avstå. För både min och Perssons skull.

Där debatter går för att dö

Den långa och numera ganska trötta debatt som inleddes med Bengt Ohlssons artikel på DN kultur har till slut utmynnat till en metadebatt. Uppföljaren var Svelands artikel där Breivik introducerades som grepp, dvs smeta Breivik på den svenska högern. Mycket smetade har ägt rum men ganska lite av substans. Det verkar räcka med att behandla samma ämnesområden (mångkultur, migration, identitetspolitik, feminism) idag och inte vara vänster för att buntas ihop till ett stort och omfattande högerkollektiv där allt mellan Mussolini, Bo Lundgren och Djingis Khan ryms.

Eftersom debatten är så tom på substans var det bra att någon skrev om hur debatten förs. Samtalet punkteras och avslutas därmed förtjänstfullt av Gina Gustavsson:

Men i själva verket åberopar Sveland just det slags irrationella ryggmärgsreflex som historiskt sett varit hatets, våldets och rasismens farligaste grogrund. Hon vill inte bekämpa hatet med mer logisk stringens, saklighet eller empiriska belägg – utan uppmanar till mer politisk passion. Till exempel tycks hon inte vara bekymrad över att anklagelser om politisk korrekthet riktar strålkastarljuset bort från sakfrågan, från de relevanta argumenten, mot den ovidkommande frågan om själva debattörens person och känslor. Nej, för henne är huvudsaken i stället att sådana anklagelser ”underminerar allt slags politiskt patos”, det vill säga det slags argumentation som handlar om att övertyga genom att väcka starka känslor hos åhörarna.

Oavsett om man menar att dagens svenska höger står i Breiviks skugga och myser eller inte vore det schysst om debatten fördes sakligt. Att som Åsa Linderborg mena att i princip alla förutom hon och hennes moraliskt högstående omgivning är rasistiska medlöpare är bara tröttsamt. Det är inte längre ett samtal utan en vit vägg av oljud. Mitt förslag är att vi slutar fäkta mot emotionella väderkvarnar och återgår till att diskutera intressanta politiska frågor, komma med lösningar och debattera dessa.

Om klass och social mobilitet

Skriver i GP om en liberal klassanalys tillsammans med Tino Sanandaji:

Vi borde våga ge liberal klasskamp en chans. Det behövs åter en kunskapsskola som kompenserar för brister i hemmet, och omfördelningspolitik måste utformas på ett sätt som gör att arbete inte straffas. Genom bättre entreprenörsklimat kan fler nya företagare ta sig fram. Liberaler borde våga föra fram sitt egen klassanalys, ärlig och fri från förlegade ideologiska tyglar.

Temat är aktuellt av en rad anledningar. Diskussionerna om klassafarin och klasskamp återkommer ofta. Samtidigt upplever nog många liberaler och konservativa samt ickesocialister i allmänhet att det existerar en viktig problemformulering i klassperspektiv. Jag skrev för några veckor sedan ett inlägg på temat där jag varnade för att spela på klassmotsättningar.

I den bok jag just nu håller på att skriva färdig och som utkommer i höst tar jag upp problemet med roller, ideal och identitet. Även om temat är etnicitet och rasism finns det kopplingar till klassfrågan.

En av mina huvudpoänger är att kollektivistiska indelningar av olika typer lätt kan internaliseras och reproduceras av individer. Dvs att man köper en indelning i kollektiv som sedan blir självförstärkande. Det innebär inte att man kan lyfta sig i skosnörena och lämna en klass eller kollektiv indelning.

Men en liberal målsättning måste vara att dels inse att människor föds in i en rad kollektiv som varken är frivilliga eller alltid särskild önskvärda, men även se till att människor får möjligheten att fritt röra sig mellan grupper. Det kan handla om social mobilitet, dvs att man lämnar en bakgrund genom fria val, det kan även handla om det sociologen Mary C Waters skrivit om, "ethnic options", dvs att människor ges valet att själva definiera sig.

Ungdomsavtal

Skriver tillsammans med ett stort gäng Folkpartikommunalpolitiker om ungdomsavtal:

Alliansregeringens reformer inom skolan är en central grundbult för att på sikt ge unga bättre förutsättningar att lyckas på arbetsmarknaden. Men vi måste också skapa fler vägar till arbete för unga som inte har arbetslivserfarenhet och fullgod yrkesutbildning. Alliansregeringen har bland annat introducerat lärlingsutbildningar inom ramen för gymnasieskolan.

Ungdomsavtal inom välfärdsområdet är ytterligare ett sätt att se till att unga som har svårt att konkurrera om jobben får chansen att lära sig ett yrke. Samtidigt ger det kommuner och landsting möjligheten att anställa helt oprövade kort som annars sannolikt inte hade fått något jobb. Därför lägger Folkpartiet nu förslag i minst 27 kommuner runt om i Sverige för att införa särskilda ungdomsavtal.

Förebilden är det ungdomsavtal som IF Metall och arbetsgivarna tidigare har kommit överens om. Tanken är att unga ska slussas in på arbetsmarknaden genom att under en viss tid få en anställning, 75 procent av den kollektivavtalsenliga lönen, handledning och utbildning. Efter den perioden, när man har mer kompetens i bagaget, är det önskvärt att de unga får fasta jobb med kollektivavtalsenliga löner som alla andra.

Läs gärna hela här.

Östeuropa en förebild under finanskrisen?

Skriver i senaste numret av Axess om Östeuropa och på vilket sätt regionen både drabbats hårt av finanskrisen men också återhämtat sig oerhört snabbt. Jag försöker förstå beroendet av Västeuropa man hamnat i men också den särpräglade väg politiskt och ekonomiskt man valt i många länder.

Tyvärr läser man sällan om Östeuropa, kanske något enstaka skräckreportage från Ungern. Förståelsen för regionen är liten och jag kan ibland tycka att man tittar för lite på utvecklingen i exempelvis Polen och Estland, båda länder med en oerhört liberal ekonomi som klarat sig mycket bra i finanskrisens kölvatten.

Artikeln ligger inte ute på nätet men kan läsas i både pappersversionen och läsplatteutgåvan av tidningen.

Fel att använda Wallenberg på detta sätt

Frågan om EU:s finanspakt är inte enkel. Det är en fråga om vilka lösningar som lämpar sig för vilka problem. Skuldkrisen i Europa är långtifrån löst. Möjligen är finanspakten ett steg i rätt riktning.

Helt oavsett hur man ställer sig i frågan om finanspakten, om den behövs eller är rätt lösning, är det vettigt att argumentera på ett sansat sätt. Tyvärr måste jag säga att min partikamrat, Carl B Hamilton gör allt annat än att argumentera sansat eller klokt på DN Debatt idag.

Hamilton använder Wallenbergs namn elva gånger i artikeln. För att argumentera för finanspakten och för att anklaga sina motståndare för att inte agera i Wallenbergs anda. Att inte agera heroiskt, att svika Wallenbergs ideal och att inbjuda till ett Europa som Wallenberg genom sin gärning sökte bekämpa.

Att använda sig av döda personer i detta syfte är tveksamt. Att använda Wallenberg som ett slagträ i en viktig diskussion om det europeiska samarbetet är än mer tveksamt. Och mycket intellektuellt ohederligt. Vi vet inte vad Wallenberg skulle säga om finanspakten. Att göra Wallenberg till ett slagträ i en politisk fråga på detta sätt är inte värdigt Folkpartiet.

Kanske måste man också vara öppen för att det finns sätt att värna det europeiska samarbetet och gemenskapen som inte ligger i linje med vad Hamilton menar är den enda vägen. Att skrämma med andra världskriget när någon inte delas ens åsikter i frågor om skuldsanering är inte bara oklokt, det minimerar chanserna för en konstruktiv EU-debatt i Sverige.

En av de främsta anledningarna till att jag valde Folkpartiet var den idealistiska men också verklighetsanknutna europavurmen. Att kämpa för ett välfungerande, demokratiskt och konstruktivt europasamarbete är en fundamental byggsten i partiets historia och nutid. Men vi ska göra det med kloka medel. Inte med låga argument, misstänkliggöranden och opportun felanvändning av en av det moderna Sveriges främsta hjältar.

(Ping Carl B Hamilton, läs även Mathias Sundin som skriver bra på samma tema)

Om klasshat, klasskamp, klassfiender

Klass har diskuterats flitigt i och med de resor som Allt åt alla arrangerar. Diskussionen har fått många svänga sig med klassbegreppet åt alla håll. Liberaler och konservativa hånas för de inget förstått. På twitter skrev jag kort något som fick Anders Lindberg på Aftonbladet att reagera:

Det finns även andra källor till kunskap. Som erfarenhet. Exempelvis av klassamhället. Detta har borgerligheten aldrig förstått eftersom de tittar på det uppifrån. Då syns det inte så tydligt. Och framförallt känns det inte i magen, i ryggen eller händerna.

Från mitt uppifrånperspektiv har jag inget förstått av den spontana arbetarklasserfarenheten. Men jag har förstått. Alltför väl. Därför drar jag mig för att hurra när människor av slentrian kastar omkring sig klassretorik.

Klassindelningen har något gemensamt med chauvinistisk nationalism. Du ska som medlem i en samhällsklass och kollektiv inse att ditt intresse står i skarp kontrast till ett annat kollektivs intresse. Svenskarna existerar i ett ekonomiskt nollsummespel mot invandrarna. Pensionärerna mot kvinnorna i burka. Men varför inte vara konsekvent? Det existerar en intressekonflikt mellan de fackanslutna i arbete och de arbetslösa. Mellan skattebetalare och bidragstagare. Mellan män och kvinnor, stockholmare och göteborgare, muslimer och judar. Om samhället är ett lapptäcke av motstridiga maktintressen som bör politiseras då är vi ju inte konsekventa om det börjar och slutar med klassmedvetenhet och klasshat.

När man nu åker på överklassafarin är det teoretiska modeller man åker runt och hatar. Pappfigurer med cylinderhattar. Man nöjer sig med att konstatera att ekonomin är ett nollsummespel och att välståndsökning alltid sker på någon annan människas bekostnad. De lyckligt omedvetna rikemansungarna man hatar är statister i den på förhand utklippta mallen som läggs på samhället.

Personer som Lindberg är tvungna att betrakta personer som mig som oförstående klassfiender. Hade jag bara haft arbetarerfarenheten hade min klassmedvetenhet naturligt uppstått. Om jag mot förmodan inte känt denna naturliga samhörighet hade jag varit omedveten. Falskt medvetande som Lenin hade uttryckt det. Likt arbetarungen Johan Ingerö som har mage att inte dra de nödvändiga slutsatserna av att ha jobbat med klassiska arbetaryrken. Eller kvinnorna som inte insett sin strukturella underordning. Eller invandrarna som inte erkänner den strukturella rasismen. Nyttiga, omedvetna idioter och medlöpare.

Klassförrädaren liknar snarast svensken som inte förstår sin objektiva tillhörighet och lojalitet till nationen och blir då landsförrädare i nationalistens ögon. Du uppmanas identifiera dig med en objektiv indelning av människor i kategorier. Lindberg erkänner arbetarens spontana erfarenhet som meningsbildande men inte nationalistens. Frågan är varför? Båda är ju naturliga och spontana. Visst kan man invända att nationen är en konstruktion. Instrumentellt framtagen för att ställa människor mot varandra. Medan klasstillhörighet är en objektiv sanning. Eller?

Min släkt har fått utstå tillräckligt många kollektivistiska vågspel under 1900-talet. Min farmor undkom den ukrainska svälten på 1930-talet (ofta kallad holodmor). En svält framtvingad som ett led i klasskriget mot de ukrainska kulakerna. Min farmors far som var ortodox präst, brändes till döds i ett sovjetiskt fängelse utpekad som arbetarklassens fiende. Om man har ett uns kunskap om 1900-talet är man försiktig med såväl klassretorik som nationalism. Lindberg är ju känd för att vara vaksam över det senare, varför inte dra slutsatsen fullt ut?

Ett spel med klassmotsättningar slutar aldrig bra. Nu menar jag inte att Lindberg förbereder en molotov cocktail, redo att sätta domkyrkan i brand. Men hans lite hånfulla pik att borgerliga som inget förstått faller platt. Många av oss har förstått alltför väl. Därför rycker det till av obehag när personer friskt koketterar med sitt klasshat på twitter och under turistresor till utsugarnas bostadsområden. Steget till klasskrig är enormt men den grundläggande och bakomliggande förståelsen av klassmotsättningarna är densamma.

Jag menar inte att man bör ignorera samhällsgrupper, socioekonomiska fakta som knyter samman och separerar människor. Inte heller nationstillhörigheter, lokala identiteter och religiösa tillhörigheter. Men som liberal är jag oerhört vaksam till vad vi gör med dessa tillhörigheter politiskt. Hur vi trakterar klass, kön, nation politiskt får långtgående konsekvenser. På ett är följer inte nödvändigtvis ett bör. Det är detta varken socialister eller nationalister begriper. Det är denna inkonsekventa vilja ställa påstått objektiva intressegemenskaper mot varandra samt agera på detta politiskt som förenar dem och skiljer dem från liberaler.

Försvarsprioriteringar

Missade att lägga upp de två artiklar jag skrev i samband med förra veckans Folk och försvar. Först den artikel jag skrev tillsammans med förbundsstyrelseledamoten Emma Widman om försvaret och JAS:

I Liberala ungdomsförbundet är vi varma anhängare av ett stort och välfungerande försvar. Vi ställer oss kritiska till omfattande nedskärningar. Men sveriges militära kapacitet och utgifter måste prioriteras rätt. JAS är inte en god prioritering och ger lite för den svenska försvarskapaciteten eller möjligheten att skapa nya jobb. Det är hög tid att fler ifrågasätter den här typen av prestigeprojekt. Det är även upp till bevis för riksdag och regering att ta sitt förnuft till fånga. JAS-gripen har redan kraschat många gånger. Låt den inte krascha vår försvarsförmåga igen.

Läs gärna hela.

I Nerikes Allehanda skrev jag krönika om hemvärnet och dess framtida roll i ett Sverige utan värnplikten (ej på nätet så jag lägger ut hela här):

De senaste tjugo åren har försvarsmakten genomgått stora förändringar och i mångt och mycket fått en helt ny roll. Det gamla invasionsförsvaret har bytts ut mot ett insatsinriktat försvar, fokusområdet har blivit internationellt istället för nationellt. Det är helt riktigt att Sveriges trygghet inte enbart försvaras hemma längs våra gränser. Säkerhet är en regional och global fråga. Sveriges insatser på Balkan och i Libyen är bevis på detta.

Historien har emellertid lärt oss hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att tro att alla framtida hot kan förutspås. Politiker sitter inte inne med en spåkula. Hur många kunde 1910 förutspå ett världskrig 1914? Hur många experter kunde i början år 2001 föreställa sig att USA skulle utsättas för ett terrordåd som skulle prägla hela världen i mer än ett decennium?

Försvarets förberedelser måste baserar på en insikt att läget kan förändras snabbt, inte bara internationellt utan även i vårt närområde. Att som vissa, utgå från en pacifistisk önsketanke, och inte en reell verklighet är farligt. Försvaret måste kunna vara förberett för snabba förändringar i vårt närområde.

En överväldigande andel av vårt nationella försvar som återstår består idag av hemvärnet. Av Sveriges 48 stridsdugliga bataljoner Är 40 bataljoner hemvärnets. De åtta bataljonerna ur den reguljära armén är dessutom främst inriktade på internationell tjänst och ofta upptagna bortom landets gränser.

Därför är det så viktigt att betona vikten av att ha tydliga riktlinjer för hur hemvärnet ska vara förberett. Hemvärnsförbanden håller i många fall god kvalité, men kraven på förbandens roll är idag alltför låga. Utbildningsnivån är ofta bristfällig och på flera områden använder man gammalt materiell. Hemvärnet måste kunna bli betydligt mer rörligt och med möjligheter till flyg. I en tid när den nationella försvaret är så reducerat måste troligtvis hemvärnet ta ansvar över en rad nya områden.

Om Sverige ska ha ett nationellt försvar mer än på pappret måste hemvärnet med rådande försvarsplanering utvecklas och bli livskraftigt. Dessutom har hemvärnet en roll i det civila. Oväntade katastrofer, både naturliga och skapade av människor kan komma att involvera hemvärnet.

För att säkra Sveriges nationella trygghet behöver vi därför noggrant fundera över hur vi på bästa sätt kan använda vårt hemvärn för att stärka försvarsmakten. I en tid när den aktiva försvarsmakten i stor utsträckning används för internationella insatser behövs det en parallell utveckling för det nationella hemvärnet.

Ett första steg i denna process skulle kunna vara att tillsätta en parlamentarisk utredning för att klargöra hemvärnets nya roll och syfte inom försvarsmakten. En sådan utredning kan ge en grund för ett modernt hemvärn. Förhoppningsvis hade en sådan utredning kunnat ge svar på hur Sverige kan försvaras med hjälp av hemvärnet. Det är uppenbart att det i framtiden inte kommer kunna vara kontraktsanställda som i huvudsak kommer stå för denna uppgift.

(Bild från SR)

Den socialdemokratiska såpan

Socialdemokratin i Sverige är just nu en bitvis sorgsen, delvis komisk och ibland helt förvirrad mörk komedi. Det börjar nå nivån att det känns skadligt för den svenska parlamentariska demokratin. Socialdemokraternas totala haveri får Sverigedemokraterna att verka trovärdiga.

Nästan omärkbart dyker dessutom SSU fram och ägnar sig åt lite unken kollektivism. Den, till synes i varje fall, vite förbundsordföranden Gabriel Wikström opponerar sig mot valet av Urban Ahlin till gruppsekreterare och vice partisekreterare. Ahlin är nämligen både man, vit och medelålders. Wikströms förklaring: "De unga finns ju liksom kvinnorna och dem som har invandrarbakgrund. Vi måste bli mycket bättre på att använda oss av deras kompetenser".

Vilket paradoxalt uttalande! Han börjar med att nämna deras icke påverkbara egenskaper, kön och härkomst, och avslutar med meriter. Varför inte bara lyfta fram en kandidat man hellre ser än Urban Ahlin? En mer meriterad eller kunnig kandidat. Om nu det är anledningen till utspelet. Varför börja i änden att det just behövs personer med invandrarbakgrund? Hur mycket invandrarbakgrund?

Om det inte är något i "vithet" som gör en bättre lämpad att vara gruppsekreterare är det väl knappast något i "ickevitheten" som gör det heller. Att önska det ena eller det andra som grundval för en position är båda utslag för kollektivistiskt och rasistisk tänkande. Att mena att partier är stängda organisationer är en sak. Men att mena att en kvot (vit) är uppfylld för en typ av position är att ägna sig åt den typ av kollektivism man förmodligen syftar till att motverka.

Jag undanber mig den typ av kollektivism som gör mina föräldrars födsloplats till det som avgör min roll i det här samhället. Fokusera istället på individuella meriter samtidigt som man har öppna och meritokratiska partiorganisationer - det är den enda riktigt antirasistiska vägen att gå. Att kräva kvoter av "icke-vita" är bara en lat, ideologiskt bankrutt och sensationell linje.

Säga vad man vill om Ahlin. Han verkar, som Ulf Bjereld här konstaterar, inte dömd för något. Han verkar dessutom vara en av få riktigt meriterade utrikespolitiker som socialdemokratin har kvar. Men det verkar höra till samtidens socialdemokrati att agera synnerligen självdestruktivt. Jag känner ingen skadeglädje alls. Det behövs en vettig opposition i Sverige.