Genusväldet och den kassa musiken

Häromdagen skrev Strage om borgerlighetens kassa musiksmak. Jag kommenterade snabbt och länkade till några av de artiklar jag skrivit om musik och politik. Som ett brev på posten kommer denna video. Tanja Bergqvist som skapar halmgubbar i en industriell skala på sin Axesskrönikeplats har gjort en video om genusväldet. Nog för att jag ofta instämmer i kritiken mot den alltför breda acceptans av vissa genusteorier men nu går det utför.

När jag ser "Genusväldet" kommer jag osökt att tänka på det amerikanska bandet "Consolidated", en vänsterversion av Bergqvist och Matte-Matik. Hos Consolidated handlade det om att köra ner ett fördummat postkolonialt perspektiv i halsen på åhöraren under väldigt pinsamma former. Musiken var i alla fall något att ha,



Med "Genusväldet" blir kritiken av den stora fienden (genusmaffian osv) parodisk och inte seriös. Det finns anledning att diskutera hur en akademisk disciplin påverkar samhället och hur samhällets institutioner applicerar teorierna. Videon gör nog att obstinata antifeminister får sig ett gott skratt men inte mycket mer. Jo, det bekräftar tesen om att borgerligheten har trist musiksmak och är tvungen att låta som Landser för att få fram ett budskap på putslustigt manér.

Se även Weimers och Copyriot

Hoppas Birgitta uppvärderar det europeiska perspektivet!

Oerhört kul att Birgitta Ohlsson utnämns till EU-minister. Tyvärr är det väldigt kort om tid att göra något men förhoppningsvis kan Ohlsson kasta något ljus på kopplingen Sverige - EU. En koppling som i vår lilla ankdamm till politiska värld ofta hamnar i skymundan. Detta är i grunden både olyckligt och provinsiellt. Vårat alltför nationella perspektiv får ofta genomslag i hur man talar om säkerhetspolitik och miljö. Klarar vi inte av att se det europeiska perspektivet som det tydligaste för långsiktig politisk förändring kommer vi att harva på i periferin och fortsätta vara irrelevanta för allt annat än vad som händer i Stockholm med omnejd.

Lycka till Birgitta!

Se även SVD, AB, DN och Seved Monke, Rasmus, Altenberg.

Lag mot burka fel väg att gå

Skriver krönika i Sundsvalls Tidning om Burkadebatten. Min slutsats är att även om burkan inte är en symbol för något bra är lagstiftning och tvång fel väg att gå.

-

När till slut sammanfattningarna över 00-talet börjar avta kan man se att ett par teman har dominerat: Religionen och dess roll i samhället och kollisionen mellan kulturer i Europa. Inget tyder på att det kommande årtiondet kommer sakna dessa teman.

Flera exempel finns som anknyter till Burkan. I Frankrike röstar man i dagarna igenom ett förbud mot burkor på offentlig plats. I Danmark stöds ett förslag om förbud mot burkor av de Konservativa tillsammans med Dansk Folkeparti. Liknande tongångar kan man höra i Sverige. Centerpartister i Stockholm motionerade i höstas om förbud mot burkor på offentlig plats. Även Reinfeldt uttalade sig vagt i en debatt om huruvida burkor bör accepteras i Sverige.

I Frankrike menade president Sarkozy att burkan är ett tecken på underkastelse och fängslande av kvinnor och hör alltså inte hemma i det franska samhället. Tanken är att ett förbud mot symbolen för detta förtryck kommer åtgärda själva förtrycket. Troligtvis är detta inte bara en naiv inställning utan även destruktiv sådan.

En liberal offentlighet måste ge människor möjligheten att välja hur de vill uttrycka sin kultur och religion. Men gränsdragningar måste finnas. Barn, kvinnor och män måste ha möjligheten att lämna förtryckande församlingar, sekter och familjer. Det är en god balans mellan skydd för individens självbestämmande och religionsfriheten som måste känneteckna ett fungerande samhälle.

Att inskränka människors självbestämmande kan aldrig accepteras med hänvisning till religion, tradition och kultur. Men inte heller kan staten förbjuda vuxna människor att fatta beslut om sina liv som inte ligger i linje med majoritetssamhällets önskningar. Är tanken att vi ska förbjuda andra ”avvikande” klädkoder? Det öppnar upp för en diskussion om exempelvis subkulturers kläder.

Därtill liknar vi genom brukandet av tvång mer och mer de kulturer och samhällen som inte skriver under på individens frihet. Att skapa en inverterad variant av den muslimska världens intolerans mot västerländsk klädkod vore inte bara tragiskt utan även misslyckat. I slutändan kommer det med största säkerhet bara fördjupa klyftan som existerar mellan väst och islam. Detta innebär inte att man behöver förhålla sig okritiskt till religiösa uttryck, däremot får man tänka efter om tvång är vägen framåt.

Det går inte att förneka att de olika varianterna av slöjan i sig är en av religionens kontrollmekanismer över människan och hennes sexualitet. Det går inte heller att förneka att det finns upplysta, välintegrerade kvinnor under burkorna. Avvisar vi burkan med lagstiftning finns risken att vi även stöter bort en rad människor som mest av allt behöver befinna sig i samhället och inte utanför. Min förhoppning är att vi inte går den franska vägen. Tvång och förbud kan verka lockande, en snabblösning. Men det kommer inte lösa problemet med religions roll i samhället.

Se även (Expressen 2, GP, SVD, AB, UNT och Roger Haddad, Jonas Morian, Niklas Frykman.

Därför säger vi nej till ekologismen!

Idag publiceras min och Alexander Bards artikel om ekologismen. Versionen är kraftigt nerkortad och något redigerad. Artikeln framstår nog mer som en pik mot Miljöpartiet än en generell varning för ekologismens tankegods och konsekvenser.

Här nedan den fullständiga versionen.

-

Den viktigaste ideologiska förändringen under 00-talet var den breda acceptansen av miljörörelsens målsättningar och tankesätt. Så länge miljörörelsen håller sig till fakta och vetenskap är den bara av godo, då är vi som ekoliberaler gärna en del av den. Men när den antar metafysiska dimensioner och förvandlas till ekologism - senast exemplifierat i Hollywoodfilmen Avatar - då är det dags att se upp: Vi närmar oss hastigt en dårskap som är ett lika stort hot mot samhället och demokratin som vilken annan religiös extremism som helst.

Får ett par år sedan sköt Pekka-Eric Auvinen ihjäl åtta personer och tog sedan sitt eget liv på en skola i Tusby i Finland. Auvinen bar en t-shirt med texten Humanity is overrated ("Mänskligheten är överskattad") när han utförde massakern. Han hade även lagt ut texter på internet före dådet inspirerade av den finske filosofen Pentti Linkola, en tänkare han blivit introducerad till av sin mor, en miljöaktivist och lokalpolitiker i Miljöpartiets finska systerparti Gröna förbundet. Auvinens dåd var självklart extremt. Dessvärre har Linkolas lika extrema idéer nått en omfattande spridning och acceptans inom miljörörelsen. Därför måste vi börja diskutera ekologismen och dess faror. Auvinens dåd är nämligen helt i linje med ekologismens grundläggande idé om att Naturen med dess djur och växter har ett högre värde och går före Människan. Det handlar inte om att begränsa tillgången till internet och datorspel. Istället måste vi ifrågasätta den snabbväxande ideologi som legitimerar och stimulerar den nya ekofascismen. Är ekofascismen rentav inbyggd i ekologismen från början som dess logiska konsekvens?

Ekologistiska dogmer accepteras lättvindigt utan att deras effektivitet diskuteras. Ett av ekologismens heliga ord är närodling. Men är grönsaker odlade i energikrävande växthus och transporterade med bensindrivna lastbilar verkligen klimatvänligare än grönsaker odlade i varmt klimat och transporterade med lastfartyg? De svenska flaggorna på köttfärspaketen avslöjar att närodlingshetsen snarare handlar om unken protektionism och rasism. När miljörörelsen förlorar sin förankring i vetenskap och förnuft till förmån för dåligt samvete och lösningar baserade på känslor är den inte bara skadlig för mänskligheten, utan även för djuren och naturen.

När ekologismen förutsätter att Den Stora Katastrofen bara kan stoppas av en stark stat underkastar den sig den paternalistiska staten. Lägg till att Den Stora Katastrofen har orsakats av kapitalismens exploaterande egenskaper så måste denna stat dessutom vara socialistisk. I ivern att värna miljön ses staten och dess maktredskap – främst piskorna - som vägen att nå målet. Den socialistiska övertron på den statliga planeringens förträfflighet har alltså kommit tillbaka, denna gång i ekologisk skrud. När ekologisterna hävdar att människan måste återfå ett känslomässigt fäste i marken hon bebor, då är ekologismen dessutom stockkonservativ. Miljöpartiets partiprogram hävdar aggressivt att den ekonomiska utvecklingen måste hämmas för att stoppa överbefolkning och en urholkning av planetens resurser. Allt oftare hörs att vi bör införa en ettbarnspolitik.

Ekologismen ser planeten som god, och människan som ond. Teknologisk utveckling och ekonomisk tillväxt betraktas som onaturliga och hotfulla störningar av den heliga balansen. Det sunda förnuftet ersätts med en diffus religiös tanke om något slags obefläckat, naturligt tillstånd. Ekologisterna vägrar att se vad som faktiskt har gett lägre spädbarnsdödlighet, fler barn som går i skola, fler läkare per capita och det mesta som förknippas med välstånd och positiv utveckling. Att vi lever längre idag än för hundra år sedan beror inte på att vi köper närodlade tomater eller på att vi släcker lamporna en timme under earth hour. Istället handlar det om forskning, utveckling och tillväxt. Ekologisterna ignorerar att den viktigaste åtgärden för att bekämpa överbefolkning är fattigdomsbekämpning. Länder som Nigeria och Uganda, med astronomiska födelsetal, tillhör också världens fattigaste. När hörde vi senast en ekologist prata om fattigdomsbekämpning som något positivt?

Det är med med frihet, demokrati, teknologiska innovationer och positiva incitament som vi skyddar planeten och räddar klimatet. Skatter på växthusgaser och handel med utsläppsrätter är utmärkta exempel. Dessutom är nya teknologiska lösningar på miljö- och klimatproblem lätta att kopiera och sprida snabbt i hela världen. De minskar snabbt i kostnad när de sprids. Den framväxande sol- och vindkraften och den nya kärnkraften (effektivare och betydligt säkrare än på 70-talet) är utmärkta exempel. Negativa lösningar är precis tvärtom, lokalt specifika och lika kostsamma varje gång att tillämpa.

Tyvärr får rationella lösningar minimalt utrymme i dagens miljöpolitik. Istället för att uppmuntra genmanipulerad matproduktion, utbyggd kärnkraft och högteknologiska jordbruk - som alla är utmärkta åtgärder för att värna och skydda miljön och stoppa klimathotet - moraliserar ekologisterna över mänsklighetens existens och hänger upp sig på destruktiva religiösa slagord. För dem är behovet av att få biomoralisera uppenbarligen mycket viktigare än att verkligen rädda miljön och klimatet. Varför har Miljöpartiet annars, ironiskt nog, den sämsta miljö- och klimatpolitiken av alla riksdagspartierna?

Det existerar inget egenvärde utanför människan. Som ekoliberaler ser vi att det är just därför som miljön måste värnas. Biologisk mångfald och ett hållbart ekosystem är viktigt för människans egen överlevnad. Avstamp måste tas i människans möjligheter att utveckla nya och effektivare sätt att samexistera med naturen. En hållbar miljö ska prioriteras högt. Det är därför av största vikt att ekologismens förvirrade tankegods inte accepteras okritiskt. Förslag på lösningar ska utvärderas vetenskapligt innan de godtas som ofelbara sanningar. Vi får inte låta religiösa fanatiker kidnappa den livsviktiga miljöpolitiken. Det är vetenskap och förnuft, och inte människans metafysiska ondska, som är ekoliberalismens svar mot ekologismen.

Adam Cwejman (ordförande, LUF)
Alexander Bard (grundare, Liberati)

-

Se även Rejdnell och Liberati

Öppnare politik, ja tack!

Folkpartiet i Stockholms stad lägger ut sitt programförslag på internet så att alla som vill kan vara med och tycka till. Det är alltså inte bara medlemmar som får vara med utan utan vem som helst med internetuppkoppling. Det känns som en bra idé.

Här hittar du programmet

Liknande initiativ har tagits av FP Göteborg. Detta är oerhört bra och om det marknadsförs på rätt sätt finns det en chans att den politiska processen öppnas upp. Det är knappast någon som dyker upp på öppna möten arrangerade av kommuner och partier, några får entusiaster. Med denna öppning finns även möjligheten för dem med tidsbrist att göra inspel och ge förslag.

Keynes vs Hayek!

Varför sorteras Birgitta Ohlsson bort som ministerkandidat?

Skriver tillsammans med Linda Nordlund, andra vice ordf i LUF på Politikerbloggen om Birgitta Ohlsson och utnämningen av den nya EU-ministern.