Socialdemokrater fortsätter yra

Invände på Newsmill mot Peter Weideruds kritik mot Nyamko Sabuni. Inlägget publicerades även (nerkortat) i Broderskapsrörelsens tidning. Svar kom från Weiderud i samma nummer. Jag ser att inte mycket hänt sedan första artikeln.

Weideruds huvudsakliga invändning är inte att man kartlägger religiös extremism. Det är att man i just detta förslag från regeringen önskar kartlägga islamistisk extremism och inte kristen.

Tomheten i denna invändning är slående. Givetvis utesluter inte det ena det andra. Finns det bevis på systematisk extremism inom någon grupp i samhället är det på sin plats med kartläggning för att göra en realistisk hotbild.

Man kan invända mot ett förslags innehåll, målsättning och syfte men inte att förslaget inte täcker in alla andra områden. Weiderud menar att det handlar om populism. Det visar pedagogiskt att vi i Sverige har två alternativ när det kommer till behandlingen av religiös extremism:

Antingen den Sverigedemokratiska reaktionen, Islamismen är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Eller vänsterreaktionen som bara ser ett rött skynke och skriker populism och extremism. Det finns ett klokt alternativ som förkastar båda dessa inställningar.

Klokt om jämlikhet

Simon Hedlin Larsson (LUF) skriver utmärkt om jämlikhet och metodologin i "Jämlikhetsanden" (The Spirit Level) på sin blogg, här, här och här. Tankeväckande och fyllt av kloka invändningar.

Fattigdom är problemet, inte ojämlikhet

Skriver (och pratar) i Obs serie om jämlikhet, boken "The Spirit Level":

"Och detta illustrerar så tydligt problemet med att lägga för stor vikt vid inkomstskillnader. För vad säger egentligen den relativa skillnaden mellan fattig och rik om hur fattig den fattige är? Just, precis. Ingenting. Tänk er exempelvis att man ökar alla walesares inkomst hundra gånger dagens nivåer. Fördelningen kommer att vara exakt densamma, men i detta fall kommer den fattige walesaren ha extremt mycket högre levnadsstandard än den rike svensken. Den viktiga slutsatsen att dra är således att det är fattigdom, och inte skillnad mellan rik och fattig som spelar roll."

Mer flummeri kring närodlat

Skriver på Politikerbloggen tillsammans med Alexander Bard om svaret på vår artikel om ekologismen:

"Hammarström menar att “den hårda rationella driften måste ersättas med en mjuk och förnuftig odling”. Det är lätt att säga från hans elfenbenstorn i ett rikt västland utan svält. Men vad många länder behöver är just en högteknologisk och “rationell drift” som producerar mer mat på mindre yta. Hammarström tågar på som om världssvält vore sekundärt efter hans primära strävan efter “lokal förankring och en närhet i odlingen”. Man häpnar när han skriver att “volymerna måste minska och kvalitén öka”. Hammarströms hån mot de svältande är oerhört. Vi säger att både volym och kvalité måste öka om världssvälten ska utraderas. All form av jordbruk är ett exploatera naturen. Det kan göras på mer eller mindre intrusivt sätt, men det kräver alltid ingrepp. Låtsas inget annat!"

Läs även andra bloggares åsikter om ekologism, miljöpolitik, närodlat.

Broderskapsrörelsen yrar

Peter Weiderud, ordförande för Broderskapsrörelsen skrev häromveckan om Sabunis förslag om att kartlägga religiösa extremister. Artikeln tåls att läsas ett par gånger för det är inte helt tydligt vad Weiderud vill få sagt, förutom en del floskler och den mycket oväntade (?) slutsatsen att det handlar om främlingsfientlighet. Jag svarar på Newsmill:

Processen med att sudda ut gränsen mellan muslimer, personer med bakgrund i muslimska länder och rena islamister har ansvariga i flera läger. Peter Weiderud har anslutit sig till den skara människor som inte annat kan göra än att börja skriva om mångkulturalism så fort frågan om religiös extremism kommer upp (Newsmill 15/2).

Kritiken riktas mot regeringens förslag där man kan läsa följande:

"Säkerhetspolisen har de senaste åren pekat på att personer som är bosatta i Sverige har rest utomlands för att delta i terroristträning och olagliga våldshandlingar i konfliktområden. I Säkerhetspolisens årsrapport 2008 uppges resor för att delta i träningsläger i konfliktområden vara ett växande problem. Enligt Säkerhetspolisen har rekryteringen för att åka i väg till strid eller få träning till terror ökat de senaste åren även om det allmänna stödet har gått ned de senaste åren. Regeringen behöver nu en nationell helhetsbild över den våldsbejakande islamistiska extremismen i Sverige och ger därför Säkerhetspolisen i uppdrag att sammanställa en rapport om detta i Sverige."

Ett reellt problem bemöts nyktert och sakligt. Weideruds reaktion är varken eller. Istället för att diskutera sakfrågan lyckas han i en serie insinuationer helt missa målet. Weiderud vill inte att diskussionen "blir del av politiska utspel". Men frågan om religiös extremism är en högst relevant och allvarlig fråga i Europa idag, inte minst i Sverige. Det finns tydliga bevis på att terrorism har finansierats från Sverige och att personer med Svenskt medborgarskap har varit aktiva i fundamentalistiska organisationer.

Är inte det anledning nog för att SÄPO ska skaffa sig en helhetsbild av problematiken? Det går inte att vifta bort viktiga preventiva åtgärder med hänvisning till att det handlar om "utspel". Snarare är det Weiderud som genom att hänvisa till SD och valet gör sig skyldig till en olycklig "politisering" av frågan. Om en tydlig problembild finns då finns är det på sin plats att man kartlägger den religiösa extremismen i Sverige. Givetvis är det på sin plats att oskyldiga inte anklagas, och att godtycklighet inte förekommer. Genom god kunskap och förståelse för religion går det att urskilja extremism från normal religionsutövning. Sådan förståelse når man aldrig aldrig om man inte söker en ordentlig inblick i extremismen. Vad är det för fel på kunskap helt plötsligt? Och vill inte Weiderud bekämpa den religiösa extremismen?

Med Weideruds främsta misstag är inte att anklaga regeringen. Genom att orera om hur mångkulturella samhällen bör fungera suddar han sakta men säkert bort den gräns som faktiskt måste upprättas mellan religiöst utövande och fanatism. Att uppdra SÄPO att kartlägga religiöst motiverade extremister är inte en fråga om vardaglig religionsutövning. Det är denna viktiga gräns Weiderud värnar men som han river i förbifarten. Han skjuter över målet när han försöker inskärpa att det handlar om "lyhördhet" inför varandras riter. Nej, detta är en fråga om religiös extremism och terroristverksamhet och bör hållas på behörigt avstånd från allt vad vardagligt religionsutövande är.

Weiderud fortsätter med att ställa frågan "för vad är det som är militant eller extremt". För de flesta inklusive SÄPO och regeringen tordde detta vara väldigt tydligt. Man specificerar det även i det pressmeddelande som gick ut i samband med presentationen. Varför måste då Weiderud försöka göra frågan grumlig? Finansiering av terroristnätverk, medlemsvärvning till extremistnätverk och deltagande i konfliktzoner utomlands är ganska svårt att blanda ihop med församlingsverksamhet.

Genom att helt explicit koppla samman Sabunis utspel med Sverigedemokraterna och mena på att utspelet är rent instrumentellt och populistiskt (muslimer är en hävstång i valrörelsen tydligen) lyckas alltså Weiderud med två saker: helt förbigå förslagets syfte, koppla samman frågan om Sveriges muslimer med Sveriges religiösa extremister. Detta är mycket olyckligt eftersom bland det viktigaste vi kan göra för alla vanliga muslimer och deras rätt att utöva sin religion är att just motverka extremism och militant islamism.

God svenskhet är ett viktigt projekt

Skriver på Sourze om Svenskheten och samhällsnormer:

Patrik Forshage, skribent på nöjesguiden, skrev indignerat 2006, att nu har riksdagens mest rasistiska parti tagit plats i regeringen. Vilket parti syftade han på? Folkpartiet. Språktestförslaget föll inte i god jord bland tyckare i Sverige. Ordet rasist användes och devalverades i rask takt. Jag har aldrig varit en vän av språktestet, det är knepigt att utforma och förutsätter en jämn utbildningsnivå på personer som gör testet. Men syftet med förslaget var gott; strävan efter att alla i samhället - oavsett tidigare bakgrund - gjordes del av offentligheten och samhällslivet.

En globaliserad värld med stor rörlighet utmanar nationalstatens gamla sammanhållning. Den sammanhållningen bestod av ett språk, ett folk , en religion. 2000-talets Sverige ser annorlunda ut, vare sig vi vill det eller inte. Att vrida tillbaka klockan låter sig inte göras. I brist på nationella eller kulturella markörer som håller samman ett land i en globaliserad värld behövs en ersättning. Demokratin behöver det. Som liberal tror jag på ett ganska tungt lager som skapar gemenskap. Det är inte önskvärt att lagstifta om smak och värderingar. Däremot är det viktigt att goda svenska samhällsnormer, som jämställdhet, likhet inför lagen och tolerans, framhävs. Tillhörigheten till en god svenskhet måste föras fram som ett värdefullt projekt.

Jag inser att det finns en mångfald av värderingar och kulturella uttryck i Sverige. Jag inser även att sättet att se på svenskhet skiljer sig åt oerhört mycket, baserat på var man bor, vilken samhällsklass man tillhör och bakgrund man har. Just av den anledningen är det så viktigt att vi hittar den minsta gemensamma nämnaren. Segregationen i Sverige har gått för långt. Den ekonomiska och fysiska segregationen är det första ledet. När inte längre människor i vissa delar av Sverige uppfattar sig som delar av det svenska samhället, den svenska offentligheten - då har vi ett problem. Men utanförskap är inte reserverat för personer med utländsk härkomst. Alltför ofta glöms klass, både kulturell och ekonomisk bort. Vi har stirrat oss blinda på "invandraren" - det stora kollektivet - och missat att de finns invandrade grupper som är mer inkluderade i samhällslivet än många grupper som länge befunnit sig i samhällets utmarker.

Att förbjuda burkor och uppröras över människors privata värderingar hjälper oss inte att hitta en viktig medborgerlig gemenskap. För det behövs. Politiken ska inte peta i människors vanor eller värderingar men politiken måste sträva efter att framhäva och uppvärdera goda samhällsnormer. Som medborgare är vi alla formellt sammanknutna, men känner vi det på en informell nivå? Gemenskap i mångfald är inte en tom floskel, det är ett avgörande dilemma som måste lösas. Det är inte nödvändigtvis politikernas uppdrag. Den gamla debatten om svenskhet, samhällsnormer och medborgarskap genererade direkt Forshagereaktionen. Förhoppningsvis kan vi skapa en debatt om de här frågorna, som inte straffar ut sig innan den har börjat.

Folkpartiet och drogtester, dålig kombination

Torkild Strandberg, FP kommunalråd från Landskrona har förordat slumpmässiga drogtester i kommunens skolor. Jag, Linda Nordlund (vice i LUF) samt Jessica Presits skrev på Sydsvenskan om detta korkade förslag:

När skall Folkpartiets företrädare inse att värnandet av individens integritet måste vara överordnat kortsiktiga lösningar?Torkild Strandberg, folkpartistiskt kommunalråd i Landskrona och ledamot av partistyrelsen, föreslår frivilliga drogtester av elever i kommunen. Skolverket har sagt ifrån och menar att Strandberg prioriterar kommunens intressen framför elevers integritet. Trots detta envisas Strandberg med att idén är bra.

De allra flesta elever har varken använt droger eller befinner sig i riskzonen. Ändå kräver Strandberg att alla skall omfattas av det slumpmässiga testet.Kränkande är att man gör kroppsliga ingrepp mot en hel grupp, utan att någon misstanke föreligger. I Strandbergs Landskrona är alla elever misstänkta tills motsatsen bevisats.

Det är ett obehagligt synsätt. Den som tackar nej till de frivilliga drogtesterna riskerar att utpekas som missbrukare. Följden blir att man förlorar både föräldrarnas och skolpersonalens tillit.Enligt en utredning leder grupptryck till att vårdpersonal inte upplever sig ha ett val vid frivilliga drogtester, även om inga sanktioner väntar den som säger nej.

Strandberg tycks mena att skolungdomar skall klara av att göra fria val i en situation där vuxna bevisligen inte vågar göra det. Eleverna befinner sig i en beroendeställning gentemot skolan och kan därför inte säga nej.

Vi hoppas att Strandbergs inställning är uttryck för naivitet och inte för en cynisk människosyn ovärdig Folkpartiet.Vi motsätter oss inte att skolorna verkar för att minska drogberoende. Det är den enkla lösningen vi vänder oss emot. Skolvården som blir ansvarig för drogtesterna riskerar att tappa elevernas förtroende. Skolorna sköter sitt arbete mot missbruk bäst genom information och upplysning.

Skolläkaren och skolsköterskan har rätt att drogtesta elever som misstänks missbruka narkotika. Det behövs för att fånga upp dem som är på väg att hamna snett. Stärkta elevhälsoteam som erbjuder både psykisk och somatisk hjälp är en långt bättre lösning än slumpmässiga urinkontroller. Det må vara praktiskt för politiker med moralpanik att passa på att drogtesta när man ändå har ungdomarna samlade i ett klassrum, men det bör inte vara skolans uppgift.

Det är alarmerande att en framstående politiker som Torkild Strandberg så förhastat är beredd att kompromissa med elevers grundlagsstadgade rättigheter. Vi i Liberala ungdomsförbundet är tacksamma för att byråkraterna på Skolverket tar våra grundlagar på större allvar. Frågan om Folkpartiet också gör det är än så länge obesvarad. Jan Björklund bör ta avstånd från Torkild Strandbergs utspel om partiet skall ha något som helst förtroende i integritetsfrågan.

-

Sveriges radio uppmärksammade artikeln.

Se även: Gabriellas blogg, Apelsineld, Liberati, Amanda Brihed, Lars-Erik.